Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.
Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.
För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.
Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.
Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.
Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.
Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.