Jag är av den åsikten att allas livsberättelser är värda en egen bok.
Ändå finns det förstås livsöden som gör sig alldeles särskilt bra i bokformat, och på sistone har jag läst tre böcker om både verkliga och fiktiva livsberättelser (och också kanske en blandning av dessa två).
Min Jin Lee (2017/2018) Pachinko
Den här boken blev jag tipsad om av en vän från USA. Jag skulle vilja kalla den en generationsroman eftersom den spänner över årtionden och följer med en koreansk familj som emigrerar till Japan.
Eftersom jag automatiskt läser mycket litteratur av och om västerlänningar har jag som mål att under 2019 bredda mitt geografiska och litterära spektrum och läsa böcker om och/eller av människor från Asien, Afrika och Sydamerika. Den här boken var således ett gott val.
Generationsromaner och historiska romaner kan ibland vara sega och tungrodda, men den här hade ett behagligt flyt och en skön puls vilket underlättade läsningen. Den är informativ i det avseendet att den lyfter upp kulturella, geopolitiska och religiösa frågor i Korea och Japan — något som jag i vanliga fall inte hade fått upp ögonen för.
Den här boken har varit en ordentlig skräll i USA och jag tycker att den också förtjänar uppmärksamhet i Norden.
Ingrid & Joachim Wall (2018) Boken om Kim Wall — när orden tar slut
Det här var utan tvekan rörande läsning.
Kim Wall, vars namn så tragiskt sattes på världskartan i augusti 2017, blir hedrad och, i viss mån kan jag tycka också återupprättad, genom den här boken. Hennes föräldrar har skrivit om händelserna den där sensommaren som för alltid skakade om deras liv och tragiskt nog släckte Kim Walls.
Jag älskar att Kims föräldrar vill att Kim ska bli ihågkommen som mer än ett offer — att hon var en lysande journalist gör den här boken mig verkligen medveten om.
Det är klart att det här är läsning som förargar — våldshandlingen emot Kim är så brutal och obegriplig, det är klart att det förargar — men den här boken är inte en hämnd utan det är en bok som värmer och visar på medmänsklighet och tröst i de mest ofattbara lägen.
Elena Ferrante (2011/2016) Min fantastiska väninna
Jag är väldigt sen med att hoppa på Ferrante-tåget men ni vet vad man säger om hur det är med bättre sent…
Elena Ferrantes böcker har varit rejält omtalade (och utlånade) och hon har hyllats för sin träffsäkra uppväxtskildring, sitt avskalade men slagkraftiga språk och sin utsökta detaljrikedom.
Jag förstår varför Ferrantes böcker har liknats vid Knausgårds alla kamper, men eftersom jag inte gillade dem heller (vilket skandalöst erkännande!) blev jag inte heller helt övertygad av den här.
Jag måste ändå säga att jag beundrar Ferrantes sätt att skildra den speciella sorts avundsjuka och den psykologiska spänning som kan finnas barn (och människor) emellan.
Visst var den läsvärd men jag hade kanske förväntat mig lite mer eftersom den var så hajpad.