Vore jag en superhjälte skulle jag heta något i stil med the Emotionalist och min superkraft skulle bestå i att jag skulle vara superbra på att avslöja, upptäcka och sätta namn på känslor.
Om ett treögat monster stod framför mig skulle jag bara bekräfta dess behov och säga: ”jag ser att du känner dig ensam” och monstret skulle vekna och brista ut i gråt. Sjukt bra superhjältekraft.
Ja, jag är känslig till min natur. Ordet känslig resonerar lätt fel i vår samtid, och låter mer som svaghet eller skörhet. Och i många avseenden kan jag uppleva att jag är... inte skör men i alla fall inte lika stark som ”andra”. Det känns som huden på min näsa är mycket tunnare än andras, och att mitt hjärta ofta ligger blottat; som låg det på ett sterilt operationsbord redo för beskådning och studiebesök.
Som tur har jag haft många år på mig att bli du med min känslighet. Ju mer jag lär mig om min känsliga sida desto mindre kraft tar den, och desto mer ger den.
Och ju mer jag lär känna mina styrkor och begränsningar, desto mer börjar jag se på min känslighet som en tillgång och inte som en börda.
I dag uppfattar jag min känslighet som en fin egenskap. Inte kanske som en superkraft ännu, men vem vet.
