Så vi sökte oss ner till solen och värmen trots att vi inte ens hade behövt göra det på grund av vårt för tillfället stekheta Finland. Men det är ju förstås annat, att vara på semester utomlands.
Medan vi körde ner till huvudstaden lyssnade vi på Tomas Sjödins vinterprat från något år tillbaka. Och han satte huvudet på min vilospik när han sade att det är lite tokigt att människor förstår att vila först när orken är på sparlåga, eller när vi krampaktigt kämpar för att hålla huvudet ovan vattenytan. Vi säger saker som: ”Efter en lång och tuff höst tar jag en vecka på Teneriffa för att vila ikapp mig” eller ”Oj, jag har visst kört på för hårt, för länge” när vi är på gränsen till utmattning och till och med läkaren ordinerad vila.
Min vila fungerar bäst så här: vila lite och regelbundet, inte mycket men sporadiskt.
Jag mår som bäst när jag med jämna, och helst ganska täta, mellanrum får ordentligt med tid på mig att landa i mig själv, som jag kallar det. Jag är medveten om det här, men är ändå extremt dålig på att leva upp till det.
Så solsemester och ordentligt med vilotid i all ära (det är hur skönt som helst!) men vad gäller hösten har jag hittat ett rum för förbättring: i höst vill jag nämligen bli bättre på att vila regelbundet.
Med min kära i Pafos!