För några veckor sedan hade jag en diskussion med Samuel om klagande. Vi konstaterade hur låg tröskeln är till att klaga och hur lätt man undslipper sig ett: "Åå jag har så ont i nacken" eller "Jag är så löjligt trött!". De här kommentarerna har inget mervärde för lyssnaren, förutom att de uppdaterar denne om talarens situation. Då en person ofta klagar gör det att klagandet mister sin funktion, och det blir lite "vargen kommer" över det hela. Efter ett tag slutar man att lyssna på klagomålen vilket gör att man kanske inte förstår när det faktiskt är allvar.
Ibland kan kanske klagandet ändå uppfylla en social funktion; att klaga på vädret är en väletablerad kaffebordsdiskurs vid de flesta arbetsplatser. Och ja, visst har det en viktigt funktion det där. En gemensam fiende förenar. Men måste gemenskapen uppnås genom något så negativt som genom att klaga?
Efter den här tidigare nämnda diskussionen med Samuel om klagande, bestämde jag mig för att jag ska försöka att inte klaga. Att jag medvetet ska tänka på att undvika sådana där halvonödiga "åå stackars mig"-kommentarer, som jag alldeles för lätt tenderar att kläcka ur mig. Ofta helt enkelt för att jag inte har något annat att säga i en situation. Men än en gång: vari ligger mervärdet i det?
Så jag har försökt att inte klaga på sistone.
Och inte för att klaga men det är sjukt svårt!
Det är väldigt skrämmande att det är svårt, för det betyder att jag gör det en hel del och att jag gör det automatiskt. Alltså att det är en ovana. Som språkvetare tycker jag att kopplingen mellan språk och tänkande är intressant: blir jag på mer dåligt humör när jag klagar, och kan jag isåfall påverka mitt humör genom att inte klaga, eller genom att till och med börja kläcka ur mig positiva kommentarer? En världsberömd bok säger "Det hjärtat är fullt av talar munnen". Vad säger det om mitt hjärta om jag går omkring och klagar hela tiden?
Jag kan inte säga att jag har blivit bättre på att inte klaga, men jag har i alla fall blivit medveten om klagandet på ett helt nytt sätt, vilket är ett steg i rätt riktning. Medvetenhet är första steget mot emancipation, säger min graduvän Norman Fairclough.
Hur är det med dig och klagande då? Borde du också rannsaka ditt beteende och kanske minska på klagandet?
Psst! Glöm inte att trycka på hjärtknappen om du gillar inlägget!