Låt mig få omringa mig själv i tio meter bubbelplats och dölja mina sinnesintryck bakom tre par peltor och mörkläggningsgardiner.
Eller: hälsningar från en känslomänniska.
För det känns ibland så. Som att bördan av alla känslor och sinnesintryck helt enkelt blir för mycket. Som om mitt hjärta, blottlagt inför allas beskådan, förtvivlat ropar: jag är inte rustad för den här världen. Jag är inte rustad för den här världen!
Det här är ord som en rationalist, av den mest extrema sorten, knappast kan omfatta. För hur förklarar man för någon vars världsbild präglas av rim och reson, struktur och logik att världen ibland blir för tung att bära, när den bärs på känslornas veka armar.
Men nej, jag är inte vek. Jag vägrar tro att styrka definieras av pansarsköld och iskall kyla, att känslor är ett hot mot den egna styrkan. Jag går inte med på det. För jag vill tro att min styrka ligger i min sårbarhet i en sylvass värld. Att våga vara sårbar i en sådan värld.
Jag hoppas det.
För det är antingen det, eller tio meter bubbelplast som gäller.
Foto: Ebba Åström