Vilken härlig litteraturhöst det har varit. Jag känner mig alldeles bortskämd när jag plockar upp bok efter bok och varenda av dem fullkomligen levererar!
En bok har däremot stuckit ut alldeles extra, så låt mig nu få presentera min solklara favorit i höst:
Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen
Den här boken skulle jag vilja kalla en relationsroman. Men den är det på ett icke-klyschigt och inte tråkigt återberättande sätt. Språket är enkelt och lättillgängligt, men ändå skärpt och träffande. Den handlar om relationer. I olika konstellationer.
I fokus ligger relationen mellan en far och hans två vuxna barn; en son och en dotter. Fadern är cynisk och konspiratorisk och höjer sin dotter till skyarna medan han ser på sonen som lite av ett misslyckande. Sonen igen har ett enormt bekräftelsebehov och vill ha ett diplom för varje grej han gör felfritt; pappans bekräftelse är det yttersta priset han jagar. Dottern har svårt att våga hänge sig i sin nuvarande förhållande (som enligt henne inte är en förhållande) och tycks vara omedveten om pappans ojämlika förhållningssätt till sina två barn.
Det blir minsann lite av ett triangeldrama.
Fascinerande nog, förkommer inga personnamn i boken. Fadern omtalas som “en far som är en farfar”, sonen som “en son som är en far” och dottern som “en dotter som är en mor”. Det kan tyckas svårbegripligt, men Khemiris skickliga sätt att byta ton och röst i texten, beroende på vem som fokaliseras, gör det lätt att hänga med de skiftande perspektiven. Khemiri går utan ansträngning från att berätta ur en sexårig flickas och en sextioårig mans perspektiv. Lika övertygande och träffsäkert varje gång.
Det enda jag hade blev besviken på i romanen, var det sättet på vilket faderns relation till sonen skrevs fram. Jag kände mig lite underskattad som läsare när det dåliga förhållandet måste skrivas fram övertydligt så att det nästan gick till överdrift. Jag hade hellre föredragit att fadern med mer subtila medel och implicita signaler hade uppvisat sin besvikelse till sonen.
Men i övrigt är det en strålande roman. Khemiri blir bara bättre för varje bok. Ge den här mannen ett nobelpris någon (men inte i år, helst, tack!).
Frånvaron av personnamn gör berättelsen allmänmänskligt. Det handlar om en far och hans två barn ja, men ytterst handlar det om dig, om mig, om människan själv.
Är det här det bästa jag har läst i höst? Ja
Är det här bland det bästa jag har läst någonsin? Svar ja.