Här i Vasa har jag en enda blodsbandsrelation i och med att min bror bor här. I övrigt består mitt människonätverk här i Vasa av vänner. Under min vasatid har jag fått många nya bekantskaper, men i Vasa har jag många människor som jag har känt en stor del av mitt liv. Det är härligt att ha gemenskap, och jag har noterat att jag i många avseenden tänker på mina vasavänner (och andra vänner!) som min förlängda familj.
Det finns få saker som är lika skönt som när några vasavänner skickar ett: "Hej vill ni komma på kaffe?" en söndagkväll, och du vet att de är minst lika trötta och "slaka" (ett fint dialektalt ord för en positiv typ av lathet, chillhet) som du själv.
Det finns få saker som är behagligare att umgås med människor som är anspråkslösa och har en låg tröskel till umgänge. Inget uppstädat, piffat och fixat. Adidasbyxor och ullsockor, snustorra pepparkakor (från vilken jul är de här?) och en liten kaffekopp är nog, alltid nog. Eller att alldeles spontant skicka ett "Kommer nån på en promenad!" då jag inte törs gå ut i mörkret själv.
Det finns få saker som är tryggare att veta, att någon alltid hjälper till om bilen har pajat, benet har brutits eller du behöver akut skjuts till tåget. Ett samtal är allt som behövs. I'll be there for you.
Det sägs att TV-serien Vänner (Friends, alltså) revolutionerade synen på familjen, när den kom på 90-talet. I så många avseenden kan jag hålla med om det. Utan att förminska familjens roll kan jag ändå konstatera att jag har en härlig, förlängd familj i mina vänner. Både nära, i Vasa, och fjärran, i Stockholm, Helsingfors, Karleby, Kalajoki etc. etc. Ni är bäst ❤