Om jag nu vore att rangordna arbetsveckodagarna i favorithetsskala, då skulle onsdagen komma på min första plats. Onsdagen är en underdog som kämpar i underläge, mest mot fredagen - förstås - som är de flesta personers favorit. Jag är riktigt svag för böcker och filmer med det här underdog-temat (senast i helgen såg jag filmen Miracle om USA som fajtades mot jätten Sovjetunionen i ishockey i OS på 80-talet), och jag tror att det där orsaken till min förkärlek för onsdagar. Varför onsdag då? Faktiskt inte alls för att det i gemene mun kallas "lill-lördag", det har jag nog aldrig uppmärksammat. Nej, min förkärlek för onsdagar har helt andra orsaker.
Låt mig ta dig med på en mental bergsklättring där arbetsveckan är berget:
På måndag är det ofta verkligt tungt med att vakna tidigt, snöra på sig vandringsskorna, möta av regnskurar och dricka kallnat kaffe. Taskigt. Tisdagar, ofta ännu värre, för nu ger sig helgens rubbade sömnrutiner till känna ännu mer, så om det var regnskurar på måndagen är det isblandat regn, höjdsjuka, magafare (spysjuka), blodtryck och blåmärken på tisdagen. Ett genuint ifrågasättande av meningen med bergsklättringen äger rum. Tvivlet är ett faktum.
Men så kommer onsdagen. Trots att sömnskorvet (en härlig finlandism för sömnsekret) till en början gnider i ögonen och den knöliga bädden frestar, finns ett hopp. Nu är vi nära toppen, hör man viskas hoppfullt men försiktigt vid frukosten på kall, klimpig gröt och cafe aú kaffesump. Och efter någon timmes vandring i mulet men förhållandevis OK förhållanden når man toppen av berget. Aah, vilken frihet.
Och däri ligger hela hemligheten med onsdagen. Det är toppen på berget. Och därifrån är det bara att rulla ner på torsdag och fredag. Så om jag vore en arbetsveckodag skulle jag helst vara onsdag - en tapper underdog!
Ha en bra onsdag alla fina!