I skrivande stund är min Samuel och jag på väg till vårt västliga grannland. Alltid när jag vistas i fina Sverige kommer jag att tänka på en kulturskillnaden vad gäller artighetskulturen.
Finländare är kanke inte mest kända för sin öppenhet, artighet och förmåga till att konversera med främlingar. Så finns det förstås oändligt många undantag som bekräftar regeln. Jag upplever däremot som att svenskar, i alla fall inom kundservice, är oerhört vänliga och artiga och småpratiga av sig. Men också här finns många undantag som bekräftar regeln.
Emedan jag uppskattar och förespråkar artighet kan jag ibland nästan bli paff av den grad av vänlighet som möter mig när jag sätter ner min fot på andra sidan potten.
Finländare som jag är, känner jag mig ofta lite tafatt och fumlig då jag kommer med min muminsvenska och inte använder förstärkande adjektiv i var och varannan mening. När jag interagerar med en försäljare som uttrycker "Guuud vad snällt!" och "Tack så väldigt mycket fina du" känns mitt finlandssvenska och lilla "Tack" lite platt och fattigt.
Jag upplever att vi i Finland är lite sparsamma med fraser som tack, ursäkta och varsågod, i jämförelse med Sverige. Men då vi i Finland säger de här fraserna menar vi det. (Eller så säger vi dem för att vi blivit uppfostrade till det, för det "hör till".) I Sverige upplever jag att de här fraserna används flitigare och med mer eftertryck och betoning.
Däremot känner jag att de där extra adjektiven och utsmyckade fraserna hör till den svenska jargongen, men att det i slutändan kanske ändå är lite krystat. Det vill jag ändå uttrycka med all respekt för våra fina grannar. Att svenskar är oerhört mycket bättre på small-talk och på att få en att känna sig välkommen till en affär, till exempel, är något jag ändå vill lyfta fram som väldigt exemplariskt. Det tror jag vi kan ta efter!
Som så ofta då jag tänker på den här skillnaden börjar jag tänka på om jag hellre skulle använda artighetsfraserna sparsamt men genuint, än i överflöd och kanske lite krystat (att säga "Tack snälla !" när en kund överräcker skräp kan jag uppleva som överentusiastiskt).
Men jag vill fråga er, mina läsare, hur ni upplever den här kulturskillnaden? Borde vi finländare ta efter våra västliga grannar, eller är det bra som det är med en sparsmakad men ändå befintlig och saklig artighetskultur?
Bilden från Stockholm. Min favoritstad.