Jag är en dansare.
Det är självklart för mig. Ändå känns det vulgärt att uttrycka det sådär alldeles givet, utan vidare förbehåll eller bisatser eller parenteser. Det är faktiskt först för ett par år sedan som jag vågade säga det högt, på det där naturliga och självklara sättet. Förr sade jag "Jag dansar" eller "Jag håller på med dans". Men det är en stor skillnad på att intressera sig och ägna sig åt något, och att vara något. Att ha dans som en hobby är en sak, att vara en dansare en helt annan.
Jag har aldrig utbildat mig till dansare per se. Jag har inte dansat balett sen jag var 3, inte heller studerat nutidsdans vid något konservatorium. Jag har inget intyg eller diplom att skylta med. Det är därför jag har dragit mig för att säga att jag är en dansare. Det känns ofinländskt att hävda sådant om sig själv utan något konkret bevis på det. Jag antar att jag är påverkad av vårt byråkratiska land där allt ska finnas svart på vitt. På gott och ont.
Men likväl är jag en dansare. Det är en del av min natur. Det är vem jag är. Jag behöver inte ett intyg, jag behöver inte en utbildning. Jag kan inte sitta still när musik spelas, jag tänker i koreografier eller som uttrycket lyder "My heart beats in 8 counts".
Jag älskar att dansa, för dans kombinerar tre element som jag gillar både enskilt, men framför allt i kombination. De här tre elementen är musikalitet, känslor och fysisk träning. Eftersom musiken också är en enorm del av mitt liv känns det naturligt för mig att uttrycka musiken i rörelser; att hitta de där små effekterna i musiken och ge dem en fysisk gestalt. När musiken och rörelsen smälter samman bildas en dynamik och en oförenlig enhet. När det görs väl är det fantastiskt.
En av fördelarna med att dansa är möjligheten att uttrycka känslor och sinnesstämningar. Dans och drama går väldigt hand i hand i det här avseendet. I dansen kan alla sorters känslor uttryckas. Både känslor som man själv upplever för stunden, men likaväl känslor som man aldrig har känt, få gehör. Vissa sånger och sångtexter kan vara mitt i prick i ens liv, och hur mycket mer levandsgörs inte texten om man också får uttrycka den med sin kropp. Dansen ger känslor rum.
Och förstås, den fysiska träningen. Jag njuter av att träna, men tycker att monotona träningspass såsom att promenera och springa kan bli enformigt i slutändan. Dans är en väldigt varierande träningsgren som kräver mycket av dansaren. Balans, koordinationsförmåga, explosivitet, statisk styrka och vighet för att nämna några. Och det bästa med ett svettigt danspass är att man sällan märker hur hårt man tränar förrän dagen efter då man vaknar upp med skön träningsvärk.
Alla bilder är från när jag dansade i KDC i Åbo.