Höstvasa imponerar på mig.
Åbohösten, som jag fick uppleva några år, var verkligen imponerande, inte minst på grund av de många lönnträden och deras vackraste höstlöv. Men det är något med vasahösten som tilltalar mig alldeles särskilt. Jag misstänker att det är närheten till havet.
Jag, som är en landkrabba av rang, förvånas över hur mitt hjärta smälter så fort jag ser det öppna, stora, fiskluktande blå. Att dessutom ha det på några hundra meters avstånd, och ständigt veta att jag är omgiven av det där jag rör mig i biblioteket eller akademin.
Ja, jag är en romantiker och kanske jag romantiserar vasahösten och vasahavet nu. Men å andra sidan är jag av den åsikten att människan hellre får vara lättimponerad än svårimponerad.
Jag hoppas att jag aldrig mister min glädje över det vardagsvackra. Havet, höstlöven, ett äldre par som vandrar hand i hand, en underskön soluppgång, småbarn som leker tillsammans i sandlådan eller mannen som kommer med blommor åt sin kärlek på en helt vanlig dag. Det är de vardagsvackra som ger den där kryddan i vardagen, den där gnistan med det lilla extra för att orka med vardagslunket.
