Jag har inte varit här på sistone.
Jag har inte hunnit vara här för jag har nämligen varit på teater och på konsert. Båda två premiärer och båda två fantastiskt bra och medryckande men ungefär där slutar likheterna.
Den första, Bomullsängeln på Wasa Teater var gripande, drabbande, kanske lite sömnvarning för den som inte i första taget rycks med i karaktärsutveckling och handlingsförlopp (inte alltså jag som satt och höll andan, snyftade och smygtorkade tårar i två och en halv timme i sträck).
Den andra, KAJs 10-årskonsert, var glammigt, oerhört välproducerat och proffsigt. Jag har varit som i extas hela kvällen och sjunger Tacohej på repeat.
Som ni hör. Två totalt motsatta konstformer, kontexter.
Men de båda tillsammans lyckas inrymma livets komponenter: sorg och bedrövelse, fest och tacohej.
Konst inrymmer hela livet. Va e väl bäter än he.
En gång då jag fick vara med och inrymma livet. Bild från min tid i fantastiska dansskolan KDC i Åbo.