Det är lika mycket en gåva som en förbannelse att ha förmågan att med vidöppna känslokanaler uppfatta och insupa den omvärld som är min.
Jag tror att de flesta sensitivt begåvade är benägna att hålla med mig.
Det är så lätt att okritiskt suga åt sig andras sinnesstämningar, känslonyanser och humörskiftningar tills det helt enkelt blir för mycket och ett överfullt hjärta i en akt av fullständig desperation utbrister “jag kan inte bära alla dessa känslor”.
Eller: “Jag är inte rustad för den här världen”.
Det dialektala uttrycket “allt tett e mett, men allt mett har tu int na ti göra me” (allt ditt är mitt, men allt mitt har du inget att göra med) stämmer bara alldeles för väl in på en person med känslosprötar riktade åt alla håll vid alla tillfällen.
För i det virrvarr av känslor som ett överfyllt hjärta bär på är det svårt att avgöra var gränsen går; vilka är dina känslor, vilka är mina? Känner jag verkligen det här, eller är det här din känsla som jag bara har anammat i ren empati?
Dessa frågeställningar upptar en hel del av min tid och slutar aldrig att intressera mig. Jag är i ständig utveckling, har så mycket att lära mig än.
Men jag börjar så småningom förstå att det är möjligt att vara selektiv i sitt känslointag. Att det går att dra gränser till skydd för sig själv, till nytta för andra.
Allt ditt är inte mitt. Eller det behöver inte vara det.
Foto: Ebba Åström