En kul grej som har cirkulerat i min blogosfär på sistone är att lista upp grejer där man upplever sig ha avvikande åsikt än majoriteten.
Så här är mitt bidrag till trenden: en lista på lite udda saker där jag upplever mig vara i minoritet.
Jag föredrar att utforska vatten ovanpå vatten. Om jag alls ska utforska vatten.
Jag längtar inte efter att dyka eller simma med delfiner. Jag har inte särskilt mycket till övers för havet eller vattendjur och tanken på att dyka i tropiska vatten känns väldigt obehagligt.
Jag älskar körsbärssmak. Vilken produkt som helst blir bättre om den innehåller toner och smaker av körsbär. Jag har haft körsbärsparfymer och körsbärshudsalvor. Jag älskar körsbärsgodis, körsbärsyoghurt, körsbärsläsk, körsbärsglass ja ALLT blir bättre med körsbär i. Och ju mer fejk körsbärssmak desto bättre.
Ju tråkigare pizza desto bättre. En tropicana eller hawaiiana är bäst.
Jag uttalar ordet känguru tjänguru. Jag har förstått att de flesta säger känguru med ett enkelt k-ljud, men faktiskt har vi alla fel (enligt Svenska Akademien i alla fall) för det ska uttalas med ett çäŋ´g-ljud. Kolla själv här.
Jag gillar inte självbiografier. Tycker genren är ett frosseri i det egna, stilen alldeles för redogörande och språket platt och tråkigt.
Jag ogillar grått golv. Personligen skulle jag aldrig välja grått golv till mitt hus. Visst är det stilrent och smakfullt och så, men i mitt tycke blir ett rum kallt och kyligt när golvet är grått.
Jag uppskattar torra ordvitsar och dad-jokes. Ju torrare desto bättre.
Supernöjd om hon får körsbärsglass och torra ordvitsar.
Jag kallar underlakan för grundlakan. Fråga mig inte varför. Jag tror det är något jag har hittat på i en stund av sinnesförvirring och namn-på-lakan-glömska.
Jag blir inte alls hooked i TV-serier. Det finns få serier som jag bara måste se. Jag har egentligen inte alls tålamod med TV-serier, är väldigt kritisk och blir lätt uttråkad. Med undantag för Grey’s Anatomy och Game of Thrones.
Jag skulle aldrig skrolla bort en kväll på telefonen. Precis som med TV-serier blir jag så lätt uttråkad av mina flöden och orkar max fem minuter innan jag lägger bort telefonen.
Jag kallar de där beska trådarna på bananen för “bananådror”. Vet inte varför.
Jag har omvänd höjdskräck. Eller vad vi nu ska kalla det. Jag tycker det är väldigt obehagligt att stå på marken och titta upp på höga skyskrapor eller till exempel vindkraftverk. Då drabbas jag av akut medvetenhet om min litenhet och får yrsel.
Höga byggnader ger mig yrsel och obehagskänslor. Som denna i downtown Boston.
Jag skulle aldrig köpa en produkt med mangosmak. Länge har jag hyst en enorm aversion för mango. Den har jag delvis kommit över nu, men fortfarande skulle det aldrig falla mig in att köpa mangoglass, mangosmoothie eller något annat där mango är huvudingrediensen. Blä!
Jag förstod aldrig grejen med neon och pastellfärg i hårlängderna. Nuff said.
Jag älskar det mesta med lakrits och salmiak. Te, honung, glass, choklad. Mums!
Jag tycker inte att små grodor är söta. Och det här hänger förstås ihop med min grodfobi från tidigare. Små, slemmiga varelser med äckliga ben och ryckiga rörelser. Nej usch, inte söta hur små de än är!
Jag är väldigt sparsam i användningen av smycken. Jag använder förstås mina ringar, ibland en liten klocka och vid festligare tillfällen ett par örhängen. Halsband, armband, scarfar och grejer är inte i min för mig.
Jag tycker låten “I’m Blue” av Eiffel 65 är enormt ångestframkallande. Jag har aldrig gillat den och förstår mig inte på människor som gör det. Redan de första tonerna är obehagliga och sedan fortsätter obehaget i tre och en halv minuter till.
Jag bär hellre blått än lyssnar på det.