Jag borde inte ha gjort det där. Det vet jag ju. Men varför gjorde jag det ändå. Vad tänkte de om mig då jag gjorde det? Tänk om de tycker att det var dumt och slarvigt. Men det var ju inte meningen. Hur kunde jag göra så. Varför gjorde jag så?
- Utdrag ur vilken ältande människas hjärnverksamhet som helst.
Älta beskrivs så här på Nationalencyklopedin "att kraftigt bearbeta genom omrörning eller knådning för att ge lämplig konsistens". Och jag fnissar lite. För det är ju precis så det är.
När vi ältar maler vi sönder något vi har sagt eller gjort tills det får, för oss, "rätt konsistens". I princip försöker vi smula sönder problemet tills bara askan är kvar, först då kan vi släppa det. Och knådandet och bearbetningen tar längelänge. Men visst, som den reflekterande människa jag är understöder jag eftertanke och reflektion i livet. Det är produktivt.
Men ältandet. Ältande är inte produktivt.
Ältandet är det eviga förebråendet, överanalyserandet och en ständig ström av självanklagelser. Vi vinner ingenting med att älta, däremot förlorar vi nattsömn, självaktning och sinnesro.
Ibland ältar vi något som hänt, som kanske också innebär att vi måste be om förlåtelse och ta konsekvenserna. Men alldeles för ofta ältar vi sådant som ingen annan tänker på (eller ens minns!), och som i praktiken inte bör ältas.
Jag tror att, oavsett orsaken till ältandet, är det snällaste vi kan göra mot oss själva att visa barmhärtighet och "cut ourselves some slack" som det heter. Att vara snälla och till och med visa förlåtelse åt oss själva. För en ältande människa är en halv människa; den ena halvan må vara i nuet, men den andra halvan är ständigt i det förflutna.
Det snällaste du kan göra är att unna dig att inte älta. Visa dig själv förlåtelse och ge dig friheten att släppa taget.
This is me - not älting.