Att i princip ägna två veckor på 75 kvadratmeter på två vuxna, två barn och en innekatt är rätt slitsamt. Det gjorde vi när vi var sjuka här för någon vecka sedan och det var inte att rekommendera.
Tålamodet, ack den varan som stundvis är så flyktig till sin (min) natur, tröt alldeles för ofta och i kombination med ett barn i en härligt intensiv ålder på 2,5 var den ofta förflugen redan innan lunch.
Skammen över min korta stubin, min korta ton och mitt korta tålamod med mina barn lade sig som en blöt filt över min syn på mig själv. Scenarion då jag helt enkelt inte orkade förklara pedagogiskt, vänta ut mitt barn eller bejaka nuet speglades upp för mitt inre i en oändlig loop av tillkortakommanden.
Enter mammasamvetet.
Samtidigt: ingen människa är 100 % konsekvent. Ingen människa är alltigenom glad, alltigenom ond, alltigenom tålmodig eller vilken som helst annan egenskap. Så jag försöker intala mig att det är mänskligt att visa olika sidor av mig som människa, som förälder.
Samtidigt, part two: kanske mitt föräldraskap inte bäst avspeglas i en dagsform, eller ens veckoform. Kanske föräldraskapet bäst kan förstås mer övergripande: ur månadsperspektiv, kanske till och med årsperspektiv?
Och när jag tänker så stillas mitt mammasamvete. Åtminstone lite grann. Åtminstone för nu.
Om inte annat kommer en ny dag imorgon.
