På sistone har jag varit tvungen att utsätta mig själv för något som jag starkt ogillar: att ringa samtal och göra anspråk på svararen.
Det är något av det värsta jag vet (på skalan “inte så värst farliga men ändå störande grejer en vuxen måste göra”).
I måndags var jag till och med tvungen att ringa sådana samtal flera gånger och mellan dessa samtal fick jag ha ordentliga pep-talks åt mig själv.
Efteråt var jag helt slut.
Men hej! Jag klarade det!
Det fanns en tid i mitt liv när jag alltid sprang åt det andra hållet så fort jag utsattes för obekväma situationer. Det fanns en tid mitt liv när jag aldrig pushade mig själv när det blev jobbigt utan avslutade, sade upp, hoppade av.
(Till exempel tackade jag nej till att spela fotboll i regionlaget som ung trots att jag kanske var “lovande” och hade klarat mig väl. Jag klarade helt enkelt inte av den mentala pressen av att prestera framför andras blickar).
(På samma sätt slutade jag ta sånglektioner som ung tonåring för jag tyckte det var jobbigt att sjunga och bli “bedömd” – dessutom på ett språk som jag inte själv kände att jag behärskade).
Min go to strategi har alltså varit att fly och direkt hitta lösningar som gör att jag inte behöver utsätta mig för situationer som inte är bekväma.
Men den resan jag har gjort under de senaste tio åren innebär att jag idag förhåller mig på ett annat sätt till livets skavsamheter.
Mycket tack vare Samuels pepp och stöd genom åren tar jag idag itu med även besvärande situationer i livet på ett mer moget sätt.
Jag kanske inte gillar att ringa samtal till okända personer men jag gör det och det går alltid bra i slutändan.
