Jag och Samuel brukar skämtsamt och lite nedlåtande prata om vår generation som “oss nittiotalister”.
Vi nittiotalister är rätt sköna på många sätt, men väldigt jobbiga på många andra.
Vi nittiotalister är sådana som går på en fest och dricker halva burkar av läsk/öl/cider (som vi sedan lämnar efter oss och helt kallt tar en ny när vi blir törstiga).
Vi nittiotalister är sådana som är vana med att få det mesta serverat. Inte nödvändigtvis på silverfat, men åtminstone med hemleverans.
Vi nittiotalister går omkring i livet med en grundläggande känsla av att vi har rätt till saker och förtjänar en massa saker och inte behöver göra en massa ting.
Vi nittiotalister tycker att vi ska ha allt det livets goda (fastän vi inte riktigt har råd) och att vi helst ska ha det tidigt, innan vi är 30. Helst. Belånade upp till öronen är vi men det pratar vi nittiotalister inte om.
Vi nittiotalister tycker framför allt att kommunen, staten och skattepengar direkt ska tjäna oss och att vi därför är berättigade till både ett och annat. Att behöva vänta, köa eller inte få betjäning är en skymf mot vår person.
Så här pratar vi om oss nittiotalister.
Ofta med glimten i ögat men också med en väldigt allvarlig underton. Och väldigt mycket självkritik.
Just nu har vi en situation i vårt liv där vi får jobba väldigt mycket med att lägga bort våra nittiotals-glasögon.
Vi får jobba stenhårt på att inte falla i hjulspåren av att tänka att allting bara ska falla på plats för våra fötter (för det är vi vana med) och att vi inte ska behöva anstränga oss eller gå den extra milen.
För helt frankt: trots att vi är vana med att saker och ting ordnar sig förr eller senare så kan vi inte ta för givet att vi alltid ska ha och få det bästa, mest bekväma, minst besvärliga.
För så funkar inte livet (trots att vi är bortskämda nog att tro det).
Vi är nittiotalister båda två och för tillfället jobbar vi väldigt hårt på att inte vara det. Det går väl an. Det gör det.
