Jag tjatar om förväntningar här på denna blogg, jag vet det.
Men förväntningar är ALLT, egentligen, så låt mig nu ha min hyllning till förväntningarna.
För något har hänt i mig sen jag började jobba på mina förväntningar.
Det började redan i våras och fortsatte förstås under sommaren med temat “det är inte omständligt, det är inte tungt” trots mycket program och mycket “rajttande”.
Något har hänt i mig med hur jag tänker förväntningar i vardagen just nu.
Det har hänt i mig gällande hur mycket (eller egentligen lite, åtminstone mindre) jag kräver av mig idag jämfört med förut.
Det har hänt i mig gällande hur jag förhåller mig till Molly och hennes behov och längd på tupplurer.
Det har hänt något i mig gällande hur jag planerar mitt liv.
Klyschvarning gånger hundra men jag känner att jag nu lever liiiite mer enligt klyschan “work smarter, not harder”.
Jag kan inte förvänta mig att göra allt på en och samma gång: vara mamma, doktorand, bookstagrammare, musiker och egenföretagare. Inte på samma minut, kvart eller ens timme. Jag blir formligen tokig om jag ska klara av det.
Kanske jag skulle klara av det men jag VILL inte.
För jag vill inte vara en förälder som fipplar telefonskärmar och knaprar tangentbord istället för att vara närvarande, lyhörd, känslig för mitt barn. Eller en arbetstagare som är disträ och överallt och aldrig avsluta något.
Jag tror att jag har börjat släppa taget om sådana föreställningar om att jag ska kunna klara av allt det där på en och samma gång och istället tänka mer här och nu.
Och när jag började släppa mina förväntningar började andra saker hända.
Goda saker, vill jag tro.