Ett år av föräldraskap har lärt mig att det mesta är en fas när det kommer till en baby.
Det är både tröstande och modfällande – helt beroende på om man är tillfreds eller inte med fasen just nu.
De första tre månaderna av föräldraskap var mest sömn och amning. Det var inte alls tungt för oss utan gjorde att vi fick mjuklanda i föräldraskapet och babyvardag.
Sen kom en fas av amningsstrejk, vagnvägran, nattvak och strul med magen. Det var helt klart en jobbigare tid, och för första gången kände vi att vi var småbarnsföräldrar på riktigt.
Sen kom en lite bättre fas igen med helt okej sömn, vagn-acceptans och nyfikenhet på smakportioner men sen kom tänderna och då kullkastades allt som hette goda mat- och sovvanor.
Nu är vi inne i en fas av att vakna ohemult tidigt om morgnarna.
Och den fasen har pågått i några (många!) veckor och både jag och Samuel är verkligen sega och trötta men vi intalar, intalar, intalar oss själva att det är en fas.
Också denna kommer att gå över.
Hoppas bara det vänder snart!
