Så det hände idag att jag råkade ut för ett bilrelaterat mini-missöde.
Det var verkligen ingen stor grej – inga person- eller bilskador uppstod, men trots det uppstod en situation där jag var tvungen att prata med en helt främmande människa som kunde ha gjort ekonomiska eller försäkringsmässiga anspråk på mig.
Det gjorde personen inte.
Jag skämdes oerhört för missödet och började genast ursäkta mig och fråga om jag kunde ge mitt telefonnummer ifall personen senare skulle ha velat kontakta mig och ställa sina anspråk.
Det ville personen inte.
Jag fortsatte ursäkta mig och upprepade säkert två-tre gånger att jag kan ge mitt nummer om personen vil.
Det ville personen inte.
Vi redde ut saken utan större arrangemang och jag önskade personen en trevlig sommar.
På vägen hem – en bilfärd som närmast kan beskrivas som en störande försiktig och långsam körning – reflekterade jag över vad som hade hänt: min reaktion, personens reaktion.
Min analys är att vänlighet är avväpnande.
Min första instinkt efter missödet var att fly fältet. Slippa obehaget i att behöva ta ansvar över något så trist och skamligt som missödet ifråga.
Jag gjorde nu lyckligtvis inte det utan försökte ta mitt ansvar och framförallt att göra det på ett vänligt sätt.
Och med facit i hand var det en vinnande strategi.
Jag tror på vänlighet. Jag tror på att vara obekvämt ofinländsk när det behövs. Jag tror på att be om förlåtelse – även åt främlingar – när det är på sin plats med en ursäkt.
Jag tror på att stå upp för det som är rätt, det som är vänligt, även när det är motigt och besvärligt och sjukt obekvämt.
Vänlighet är ett vasst vapen och ändå avväpnande på samma gång.
Jag hoppas jag aldrig glömmer hur starkt vänlighet är.
Jag hoppas att jag alltid, alltid, alltid kommer ihåg att bemöta andra med vänlighet.
