Om vi har några husregler i familjen Svenlin så är åtminstone detta en av dem. Kanske en av de viktigaste:
Det är inte tungt.
Det låter som en hemskt tråkig regel, eller kanske inte som en regel överhuvudtaget, men låt mig utveckla.
I all enkelhet handlar det om att släppa lathet och frasen “jag orkar inte”, detta tänkande som åtminstone jag alldeles för ofta hänfaller mig åt, och byta ut det mot ett “jamen det ska väl gå”.
I april hade vi en period när vi på totalt tio nätter sov på fyra olika ställen men bara en natt hemma i egen säng. Det var minst sagt intensivt och visst stretchade det på oss alla men med inställningen “det är inte tungt” så gick det bra.
Väldigt bra, faktiskt.
Utmaningen med denna regel är att veta skillnad på lathet och trötthet.
Latheten, tänker jag, är i stil med Phoebe från Friends som säger “I wish I could but I don’t want to”. En trötthet däremot bör högaktas och behandlas med rum och vila.
För visst är mycket för mycket ibland, och visst behöver jag ibland dagar när det faktiskt får vara för tungt och dagar då jag måste få säga att jag inte orkar. Det behöver vi väl alla.
Men den tröttheten är ändå något helt annat än den vardagliga “nä jag orkar inte, det är för tungt”.
När nu jag och Samuel tillsammans har kommit överens om denna husregel har vi också gett varandra tillåtelse att med kärlek hänvisa till regeln när vi upplever att den ena eller båda av oss tycks falla för lathetens tröghet.
Det är karaktärsdanande och utvecklande att utöva denna husregel för den brukar oftast enbart resultera i goda ting: nya möten, spännande samtal, ett öppet hem, stärkta relationer och en övning i generositet för att nämna några exempel.
Långsamt, långsamt, ett “det är inte tungt”-steg i taget bygger vi ett liv som går i den riktning som vi vill, som är i linje med våra grundvärderingar.
Vad är väl bättre än det, så säg?