För ett år sedan var jag en nybliven mamma.
Efter en kort och väldigt positiv förlossningsupplevelse (som jag har skrivit väldigt utförligt om här) fick vi äntligen träffa vår Vappu-baby.
Från den stunden när de lade upp det lilla knyttet på mitt bröst steg jag in i moderskapet, och från den stunden kändes det som det mest självklara i hela världen.
Till skillnad från vad många säger överröstes jag inte av en känsla av kärlek och eufori när jag såg Molly.
Jag var häpen, adrenalinstinn och andfådd efter den fysiska ansträngningen, men en allomfattande kärlek var inte det första jag kände.
Däremot kände jag en omedelbar beskyddarinstinkt. En mama bear-känsla som gjorde att jag genast ville värma Molly, se till att hon hade det bra.
Och alla andra dagar som har följt på det första mötet med henne har präglats av denna instinkt.
Att stiga in i mammarollen har varit lättare än jag hade vågat hoppas på.
Det finns säkert många orsaker till det, men en stor orsak är nog att jag hade vänt och vridit på moderskapets om, varför och när i många år innan vi fick Molly.
När det sedan var dags för moderskapet i verkligheten kände jag mig förhållandevis mentalt förberedd på det.
Skulle jag få säga några ord till den Mindy som låg på britsen och höll sin Molly i famnen för första gången skulle jag vilja säga tre saker (med risk för att upprepa klyschor men de bär så mycket sanning):
När det är jobbigt – kom ihåg att det mesta är en fas.
När hon totalt vagnvägrade, amningsstrejkade eller vägrade nattas på andra sätt än i babysittern hade det varit skönt att faktiskt VETA att det skulle gå över. Det gick alltid över.
Stressa mindre, njut mer.
Jag är en person som ständigt är på gång och har svårt att varva ner och landa i nuet. Jag vet (och har ofta påmint mig själv om) att jag har njutit massor av alla skeden i Mollys liv, men jag vet också att jag i tankarna ofta har varit i nästa projekt, nästa spelning, nästa bok.
Du är tillräcklig.
Ofta har detta första år känts som att jag breder ut mig som en liten klick smör på en alldeles för stor brödbit. Jag söker ständigt efter sätt att kombinera barn, familj, hushåll, fritid på men känner alltid att någon del av livet lider.
Jag tror inte att man ska ”räcka till” på detta sätt. Och jag tror inte att människan är otillräcklig, jag tror att omständigheterna är för mycket.
Jag tror inte på att alla ens områden ska vara fläckfria, smärtfria. Jag tror på att välja och välja bort.
Så jag hade viskat åt mig själv, som en påminnelse då och nu: “Du är tillräcklig”.