Ska allt vi människor är med om ha en mening?
Jag vet inte, men den frågan har gäckat mig på sistone.
För jag har väldigt svårt att tro att alla händelser - särskilt de svåra händelserna - i våra liv bör ha någon direkt mening.
Tanken på att försöka hitta mening i en avgrundsdjup verklighet är både tröstlös och kravfylld.
Hur kan man hitta mening i det nattsvarta, obegripliga? Hur kan en bottenlös smärta tänkas ha en mening?
Hur kan vi, när vi har öppna, blödande sår behöva fundera på varför vi måste gå igenom det vi gör?
Helt ärligt tror jag inte att vi mår bra av att tänka att allt det vi är med om ska ha en mening.
Så här tänker jag.
Att livet törnar och tär. Livet ger ibland ordentliga sår.
Och ett sår måste i första hand tas hand om. Förbindas, vårdas, få läka.
Det måste få ta tid.
För med tid bildas ärrvävnad.
Och kanske, men bara kanske, när det nattsvarta har övergått i ljusning och när det pulserande såret har bytts mot ett omhändertaget ärr går det att se något meningsfullt i det.
I alla fall för mig är den tanken mycket mer hoppfull, trösterik: att vi inte behöver söka efter en mening i allt, men att en hel del kan bli meningsfullt i efter hand i alla fall.
Men vi ska inte söka mening utifrån såret utan från ärret.
Och där tror jag hela skillnaden ligger.