Det är första maj och vi har firat dagen under stillsamma former.
God mat, trevligt sällskap, lite spel, mycket skratt.
Enkelt, vackert.
Om det är något dessa coronadagar lär mig är det konsten att glädjas över det lilla.
I flera års tid har jag strävat efter det, mediterat över det, reflekterat, skrivit och sökt den plats i min själ som nöjer sig med att bara vara. Jag längtar efter att kunna omvandla små, små ljusglimtar till höjdpunkter i livet.
Nu om någonsin sätts min strävan efter att nöja mig med mindre på prov.
Och jag har funnit att glädje de senaste veckorna kan vara ett meddelande från en vän, att se min favoritfrukt på nedsatt pris i affären eller att få bjuda mina syskon på mat.
Ljusglimt i coronavardagen: lugnet, myset, det kravlösa.
Jag tror många andra människor har liknande upplevelser.
Jag hoppas att den här känslan av tacksamhet över sådant som jag vanligtvis tar för givet blir kvar även efter undantagstillstånd och pandemiverklighet.
Tyvärr tror jag att jag liksom hela mänskligheten har lätt för att glömma.
Men vi har också lätt för att minnas det vi vill.
Jag vill minnas enkelheten. Tacksamheten.
Glad första maj.
I all enkelhet.