Minnet är så märkligt. Vissa saker minns jag med glasklar tydlighet, som exakt vilken glasspinne jag åt när jag satt i den petrolfärgade plastvagnen (som såg ut som en släpvagn) med min bror i Kanada. Jag minns att jag fascinerades över den där trafikljusglasse som jag åt för den var så häftig med de olika färgerna!
Andra gånger hör jag ett namn nämnas som jag inte har hört på länge - fem, tio, femton år, minst! Och jag är tvungen att göra en inre resa i min minneskammare innan jag får en föreställning om vilket ansikte det där namnet hör ihop med.
Det är en märklig upplevelser det där. Att minnas någon som man hade glömt bort. Jag minns till exempel en Heidi, en Mira, en till Heidi och en Emilia från en svunnen tid. Ibland stöter jag på dem, ibland kanske jag gör det utan att jag ens är medveten om det.
Och jag kan inte låta bli att undra. Tänk om jag också är en sådan människa som ibland dyker upp i någon gammal klasskamrats tankar? Eller om någon vän från förut ser på bilder och råkar se en bild på mig. "Hej vem är det där?", "Ja men det var ju nån Mindy!". Hur häftigt vore inte det?
Under den här senaste veckan har jag haft två möten som med ens har svept med mig till en svunnen tid. På en bråkdel av en sekund, endast en blick på den andre och plötsligt var jag tonåring igen. Häftigt, lite skrämmande men fram för allt fascinerande.
Det fascinerar mig. Minnet.
Bilden ovan är ett minne som jag inte minns. Min bror och jag, påsken 1997 (kanske?). En shoutout till min storebror som i princip gillar vartenda blogginlägg jag skriver!