När känner du dig som mest sårbar?
Den här frågan ställde Brene Brown, doktor i sociologi, ett antal människor i sin forskning. När jag läste resultatet av hennes studie i den populärvetenskapliga boken Mod att vara sårbar blev jag alldeles paff.
Bild från 2012 på lindå.
För de flesta av Browns informanter uppger att de känner sig allra mest sårbara när de egentligen har det riktigt, riktigt gudagivet bra. När de ser på sin älskade eller sina barn, när de säger "Jag älskar dig", när de har nått ett mål eller uppnått den livslånga drömmen. När de gifter sig eller när de låter sig omfamnas utan förbehåll. När de släpper ner garden, med andra ord.
Resultatet förvånade mig till först, men när jag väl lät det smälta blev det alldeles självklart.
Det är i de flyktiga stunderna av genuin lycka som den största sårbarheten är närvarande. För en stor del av oss är programmerade till katastroftänkande och "tänk om"-tänkande. Brown själv menar att vi har en buffertzon; vi har på förhand tagit ut det värsta i förskott, på så sätt blir vi inte förvånade om det väl händer.
Och det är alldeles hjärtskärande.
Att vi lever som att hela livet inrymmer ett enda ögonblick. Istället för att bara leva i just det här ögonblicket, just här, just nu, och njuta av det flyktigt vackra. Vi tar ut sorg, misär och kanske till och med död i förskott. Ständigt rädda att mista det vackra som vi just nu håller så nära nära.
Mod att vara sårbar av Brene Brown är en av de böcker som har haft mest inflytande på mig. Någonsin. För den sätter fingret på det som svider och klämmer, och den uppmuntrar mig till att våga bryta ner den där buffertzonen; att kväva oron och hänge mig det som är nu. Fastän jag skulle förlora det imorgon.
För det är värt det.