Idag tänker jag på de tre fadersfigurerna i mitt liv.
Den som jag har idag, och de som jag hade förmånen att ha under två decenniers tid. Jag är förstås omringad av långt fler fäder än just de tre, men de här tre har haft avgörande inflytande på mitt liv.
De var väldigt olika, de här fäderna i mitt liv, men de hade ändå en grundläggande egenskap gemensamt — deras sätt genomsyrades av en djuptgående ödmjukhet. De förde inte mycket väsen omkring sig och de kände inget behov av att nödvändigtvis vara i händelsernas centrum. Ändå hade de alltid glimten i ögat och en rolig anekdot i rockärmen.
De här männen har lärt mig, genom sitt sätt att leva, vad ödmjukhet är. De har också hjälpt mig att förstå vad ödmjukhet inte är.
Som pedagog förstår jag hur viktigt det är att få ha goda förebilder i sitt liv. Barn ser upp till vuxna. Barn beundrar och tar efter. På det här sättet sträcker sig en människas avtryck mycket längre än deras tid på jorden.
Och jag är tacksam för att jag har fått ha just de här männen som förebilder i mitt liv. Att jag fick känna dem. Att världen fick känna dem.
Farfar Helge Åström 1929—2013.
Min pappa och jag i Kanada 1995.
Morfar Veli Liimatta 1935—2016.