Jag är snart trettio år och har i en tredjedel av mitt liv vetat om att jag är introvert.
Efter att jag fick denna insikt ägnade jag mycket tid åt att läsa på om introversion och att faktiskt lära känna mig själv på djupet.
Hur löjligt det än må låta var denna insikt överväldigande och skakade om mig i grundvalarna riktigt rejält. Jag påbörjade då en ödmjuk resa mot att skala av alla (andras) föreställningar om vem jag är och istället nyfiket närma mig själv på mina egna villkor.
Nu, tio år senare, skulle man kanske tycka att jag borde ha hittat vattentäta strategier för att hantera livets olika situationer och för att leva med min introversion på smidiga, sömlösa sätt.
Och visst. Jag har absolut hittat en mängd goda strategier; faktumet att jag är medveten om mina gränser och mina behov hjälper mig att parera och förutse orkesnivåer och laddningstid.
Men så kommer julen.
Och med den har jag ännu inte hittat några sunda strategier.
För julen är i sin kärna extrovert.
Julen är högsäsongen för familjemiddar, släktträffar och umgänge med folk från alla världens hörn. Det är fint och värdefullt på väldigt många sätt.
Samtidigt, som introvert, blir det intensivt och för mig personligen alldeles för mycket.
Det är nu fjärde januari och jag är fortfarande inte återställd efter att under för många dagar har tänjt på mina gränser och mina orkesnivåer och helt enkelt inte återhämtat mig mellan varven.
Hur gör man julen som introvert?
Om svar anhålles, tack.
Med vänlig hälsning,
Jultrött introvert
