Jag tror att människan vill kausalitet.
Jag vet att jag, klockan 03.30 på natten mer än något annat vill kausalitet för att begripa varför mitt barn inte sover.
Jag vill ha förklaringar, tydliga förhållanden. Jag vill veta varför A leder till B, för jag vill kunna testa om också C leder till B eller om utfallet blir ett annat.
Inatt när jag för sjuttioelfte gången försåg mitt älskade barn med napp och närhet gjorde jag det med både morr och knorr.
Varför sover hon bara inte!? tänkte jag hopplöst där jag famlade fram på trötta, stapplande ben i mörkret (BAH vem försöker jag lura – det är ju svinljust av sommarsolen även nattetid).
Och jag märkte att min negativa attityd verkligen inte hjälpte varken Molly, mig eller Samuel.
Så jag och S gjorde en deal där i nattmörkret (nattljuset?). Ungefär så här sade vi:
“Nu ska vi sluta tjura, fråga varför och försöka ändra på omständigheterna. Vi vet att vi gör precis allt vi kan, allt i vår makt för att omständigheterna INTE ska vara som de är. Nu bestämmer vi oss för att gilla läget och acceptera att det är en sådan här natt inatt. Nu kämpar vi tillsammans. Turas om. Är generösa med och åt varandra. En dålig natt behöver inte betyda en dålig morgondag.”
Hon somnade till sist.
Vi också.
Och på morgonen bestämde vi att vi inte ska låta den undermåliga natten prägla vår dag.
Jag vet inte hur ni funkar: men om jag har haft en dålig natt har jag nästan lite på förhand bestämt att morgondagen kommer att bli tuff, jobbig, hängig och trög.
Men detta tankesätt vägrade vi.
Och vet ni. Dagen idag har varit jättebra. Härligt sommarväder, nöjt barn, låga trösklar.
Det ÄR tufft med en tuff natt. Det är extra tufft om flera nätter efter varandra har varit tuffa (för att inte tala om veckor, månader).
Oftast kan vi göra något för att underlätta. Ibland kan vi inte göra något alls.
Sådana gånger är det bäst att bara acceptera läget trots att det tar emot. Lyckligtvis är det ett ansträngande men kort val – det är mycket tuffare och energikrävande att vara sur och bitter över längre tid.
Inatt gjorde vi en medveten kraftansträning. Det är jag glad för idag.
En sommarsam och beibi-Touko. År 2020.