Jag vet inte hur du funkar men för mig är tårar mitt primära sätt att få utlopp för känslor.
Genom tårar får jag utlopp för glädje, tacksamhet, ilska, frustration, besvikelse, kärlek.
Jag tror att jag, jämfört med något slags medeltal, gråter väldigt ofta.
Men jag skäms aldrig för mina tårar längre. Det fanns en tid när jag tog en stor ära i att aldrig gråta framför folk – jag var stolt över att knappast gråta över huvud taget.
Idag är jag snarare stolt över att obrydd och utan skam kan torka tårar i biosalonger, när jag ser skidåkare som kommer i mål (gråtfest deluxe), på konserter, i kyrkor eller när någon gör eller berättar något rörande.
Igår trötthetsgrät jag lite när jag satt på wc-golvet – febrilt letande efter en städtrasa som jag för mitt liv inte hittade. Dagen hade varit tuff, Molly inte helt hundra och natten dålig.
Min man kom in i toaletten och såg mig trötthetsgråta och förväxlade min gråt med en mental break down.
(Det säger sig självt att han fungerar på helt andra sätt än jag gör, och om JAG skulle hitta HONOM gråtande på wc-golvet skulle jag verkligen bli orolig)
Men i min värld är inte tårar en breakdown. För mig är INTE botten nådd när jag trötthetsgråter (eller gladgråter, eller besvikelsegråter eller frustrationsgråter).
För om jag stoiskt skulle bita ihop, hålla tillbaka och aldrig fälla en tår över känslorna jag upplever skulle jag troligtvis gå raka vägen till en mental breakdown.
Att regelbundet göra mig av med känslor på ett fysiskt, konkret och lite symboliskt sätt genom tårar gör att jag undviker de stora breakdownsen. Regelbundna tårar håller mig i skick, håller mig frisk.
Regelbundna tårar är mitt framgångsrecept. Det är inte en mental breakdown. Det är inte ett botten.
Det är ett andningshål.
