Jag hade den stora glädjen att vara tillbaka på jobb under några veckor i mars och april.
Under sex veckor hinner man inte utföra underverk när det gäller ett så maffigt projekt som en doktorsavhandling.
Tänkte jag.
Så fel jag hade.
Under de här veckorna hann jag göra så mycket mer än jag hade vågat hoppas på. Och det var en så stor vinst för mig.
För jag lämnade mitt jobb förra vintern med en enorm känsla av förlust i och med att jag blev sjukledig på grund av jobbiga graviditetssymptom. Jag hade hoppats kunna hålla en kurs och skriva klart en artikel under vintern och sedan bli mammaledig med en positiv känsla.
Så blev det inte.
Därför var det med lite motstridiga känslor som jag steg in i jobbskorna igen i vår: var ska jag börja, hur ska jag göra, kommer detta gå vägen?
Hur många gånger som helst har jag hört andra doktorander uttrycka att de har haft tider av ebb och flyt, av rörelse och stagnation i deras avhandlingsprocess.
Och precis lika många gånger har jag hört dem säga att det handlar om att lita på processen, lita på att det löser sig och lita på att det hör till att det ska kännas motigt i skrivandet och forskandet ibland. Det ska gå uppför ibland.
Ändå är det svårt att ta till sig det när man faktiskt är mitt i det och lever stagnationen.
Men nu, hörni, är jag tillbaka och nu ser jag ljuset i tunneln.
Eller åtminstone ser jag tunneln! Och vet åt vilket håll jag ska vända min blick för att så småningom även se ljuset i den.