Jag blir så inspirerad av vackra böcker.
Visst är innehållet det centrala för mig (jag har till och med skrivit ett inlägg om de bästa fula böckerna) men det är något alldeles särskilt när en bok jag umgås med också är en skönhet för ögat.
I ett litteratursamtal berättade en ny vän som jag fick under min Bostonresa att boken Pachinko av Min Jin Lee är en av hennes favoriter.
Det avgjorde saken.
Så fort mitt plan landade i Vasa gick jag utan tvekan och totalt utan förhandsinformation till biblioteket och lånade hem den.
Ack lyckan när jag märkte att den inte bara är bra (är halvvägs som bäst) utan att den samtidigt är en sann fröjd för min estetiska själ.
Jag menar: bara se på den!
Så den här skönheten umgås jag med nu för tiden.