Jag håller på att rensa.
Samtliga grejer i byrån, klädskåpet, köksskåpen, toalettskåpen skälver. Ingen ligger säkert när jag drar fram.
Likt Caesar vid Gladiatorspelen utvärderar jag varje ting; väger dem i handen och ger sedan mitt utlåtande. Tumme upp, tumme ner. En symbolisk gest som inte ser ut som mycket, men som bara betyder allt för produkten.
För tillfället befinner jag mig i det ambivalenta tillståndet mellan kaos och ordning; skåpen är tömda men allt ligger i en röra på golvet i väntan på sin slutgiltiga plats. Jag har svårt att se någon ände på denna röra, och matt konstaterar jag att det är alldeles för länge sedan jag har rensat.
Inte alls osökt frammanar mitt rensande av mitt hems skrymslen också rensandet av min själs skrubbar.
Alldeles för länge samlar jag på mig känslor av skam och skuld som egentligen inte alls behöver finnas kvar.
Må jag på samma sätt som med mina fysiska föremål lyfta upp själens föremål. Granska dem kritiskt och avgöra deras öde.
Må jag ha modet att släppa taget om de föremål som har fullgjort sin uppgift och inte längre behövs, utan snarare orsakar skada. Må jag det.
Må du det också.
