Bänkade kring poolen ligger en mängd människor och fläker ut sig under solen. Jag också. Där ligger vi då, en mängd människor, och jag konstaterar: jag känner ingen här. Vilken skön känsla det är.
Under de åtta dagarna som jag hade förmånen att njuta Cyperns sköna sol hann jag bli väldigt mån om att inte bry mig om hur jag såg ut eller vad jag gjorde. Där låg kroppar i alla storlekar och former. Där pratades en mängd språk. Där gjorde folk märkliga grejer. Allt och alla var okej. Ingen brydde sig.
Den här obryddheten, om vi för enkelhetens skull kallar det så, var enormt skönt och följde med mig även tillbaka till Finland. Till exempel förra veckan märkte jag att jag gick och sjöng för mig själv i butiken. Inte ett blygsamt nynnande utan ordentlig sång — för vad annat är rimligt när Katy Perry spelas i högtalarna?
Och igår innan det ledda träningspasset började satt jag och läste en bok utanför gymsalen. Jag kunde inte bry mig mindre men folk såg på mig som om jag var förpestad med kolera.
För mig var Cypernresan alltså en läxa i "obryddhetens" sköna konst.
Vi finländare är så pinsamma av oss. Vi tycker allt är pinsamt med oss. När vi faller av cykeln är det aldrig synd om oss, det är bara pinsamt. Redan innan vi har registrerat om alla kroppsdelar fortfarande hänger kvar har vi stigit upp. För det är ju pinsamt!
Nej hörni. Jag sällar mig till de obrydda. För livet är så mycket lättare när man inte bryr sig om sådant som verkligen inte betyder något.
Poserar mitt på gatan - det är ju pinsamt! Hah! Inte alls!