Idag har det varit danstävling här i Vasa. Jag har själv inte tävlat, men däremot fungerat som funktionär. Jag har fått stå och skyffla in dansare på scen, sett till att rätt person/grupp är på rätt plats och på väg in på scen vid rätt tillfälle.
Och fastän jag egentligen inte såg ett enda dansnummer fick jag se hundratals uppvärmande, stretchande och sista minutens-övande dansare göra sig redo för att ställa sig i rampljuset.
Det var fascinerande och en väldigt rik upplevelse att få följa med och bara få iaktta istället för att uppträda. När jag iakttog människorna såg jag dansare som rättade till håret och kläderna samtidigt som de nervöst småhoppade på stället för att upprätthålla värmen. Jag såg massor av piruetter, hopp och lyft. Jag såg häftiga, omständliga, ordinära eller färgsprakande dräkter. Jag såg en massa intressanta sminkningar, rekvisita och häftiga detaljer.
Och jag, som är så svag för allt som heter "Vi gör det tillsammans", blev flera gånger enormt rörd över mängderna av high-fives, kämpekramar och lycka till-sparkar. Hur många "jag är stolt över dig", "du var jättebra" och "lycka till!" har jag inte hört yttras idag? Hur många uppmuntrande och peppande ord? Jag såg glädjetårar, en härlig gruppkänsla och en underbar gemenskap.
Och dansnumren då. [Insert lång paus].
Bortom orden.
Det ironiska är att jag inte egentligen såg dansnumren, men någon skymt här och där, och redan att få veta vilket tema ett nummer har och vilken låt som har valts för att manifestera temat räcker ibland långt för att beröra mitt hjärta.
Dans talar bortom orden, bortom musiken och kan ibland ha en genväg rakt till hjärtat. Det upplevde jag idag.
Dansen är en genväg. Rakt till hjärtat.
Bild från en vårshow 2014.
Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016
BIld från Svenska Dagen 2016.