Dit jag annars inte går, del II

När jag berättar åt människor att jag håller på med forskning är reaktionerna... väldigt olika.

Många reagerar med att se ut som frågetecken (vilket är en helt adekvat reaktion med tanke på att jag inte heller visste det innebar förrän jag var mitt i det). Andra säger att de tycker att det är häftigt och ovanligt. Och en tredje kategori försöker dölja sina kräkreflexer.

Jag har stor förståelse för samtliga reaktioner. (Känsloaktivisten Mindy säger: alla känslor är okej!) Men det är speciellt den här tredje reaktionen som förundrar mig. För det är oftast de som frågar: "men... varför?"

Och jag skulle kunna berätta om hur törstig jag är efter att få lära mig mer. Vilken underskön upplevelse det är att komma fram till något, inse något som kanske ingen har gjort förut. Jag skulle kunna nämna att jag älskar att lära mig nytt och få en djupare kunskap om det som intresserar mig. Eller ny kunskap om något jag inte alls visste om tidigare. Eller så skulle jag kunna säga att jag älskar att skriva och läsa, och det, om någonting, får jag i sanning göra mycket av i det här yrket.

Alla ovanstående påståenden är fullkomligt sanna. 
Men jag kan också bara visa några bilder och säga:
"Varför inte?"

Alla de här platserna har jag fått uppleva under min tid inom forskning. Det är platser jag annars inte skulle ha fått se. Forskningen tar mig dit jag inte annars går.

Dagens arbetsplats?  

Jo: 

Enkla sanningar

De enklaste sanningarna är de svåraste att leva upp till.

Älska dig själv. Älska din nästa. Dela med dig. Förlåt alltid. Ta det inte personligt. Ge dig själv en andra chans. Bli inte bitter. Var snäll. Ge det tid. och jag kan fortsätta med både i genuint kloka levnadsord och pinterestklyschor hur länge som helst.

Det känns nästan förolämpande att det allra svåraste levnadssätten i livet kan komprimeras till tre, fyra ord. Som om det vore så enkelt. Mer logiskt vore det om sanningarna om livet var komplicerade och svåra att omfatta. Helst skulle de få vara matematiska formler som ingen riktigt begriper.

Kanske för att det då vore lätt att skylla ifrån sig, och säga: "men jag är ingen matematiker!" och "ni kan inte kräva att jag ska kunna leva upp tilll något som jag inte förstår!".

Men nu är så inte fallet.

Och tur är väl det. För på alla sätt ser jag det här som mer jämlikt. Alla har en chans att ge sig själv och andra stor nåd. Alla ges möjligheter att "be the bigger person" när det behövs. Alla kan välja mellan att låta det förflutna leda till bitterhet, eller istället ta lärdom, förlåta och gå vidare.

Men fastän de här möjligheterna ges åt alla, hävdar jag inte att det är lätt. Det är det inte. För det är en enkel sanning, att enkla sanningar är de svåraste.

Märkliga och besynnerliga vuxna

Barn och vuxna, hörni.

Trots att de båda delar grundförutsättningen att vara människa, ser de två världen på lite olika sätt. Jag minns att inte för mitt liv kunde begripa vissa saker som du vuxna gjorde (eller inte gjorde)!

Av alla arter på jorden tyckte mitt femåriga jag att de vuxna var de mest besynnerliga. Bland annat på grund av följande orsaker: 

"Bara vila lite". En oerhört störande replik som föräldrar kläckte ur sig under min uppväxt (och än idag, har jag på känn) var att de bara ska vila sig lite. Och det där med "att vila" var en helt egen historia, för räckte det med treminuters vågrätt läge på soffan? Nepp! Det tog minst en halv dag för de vuxna att få upp stjärten ur soffan och jag fattade NOLL.

Inget intresse för leksaker. När min mamma en gång skulle ta sig ett avkopplande bad erbjöd sig min lillebror: "mamma! du kan få låna mina badleksaker". Och det här urgulliga exemplet får illustrera hur olika barn och vuxna tänker. Vad gör man i badkaret om inte leker med ankorna och båtarna!? Besynnerliga, dom där vuxna...

Prata, prata, prata. Man kanske skulle tro att de vuxna inte är intresserade av leksaker för att de har någon annan häftig syssla att göra. Men sidu NEPP igen. Det eeeenda dom gör dagarna lång är att prata, prata, prata. Femåriga Mindy tänkte: nu har dom väl pratat om allt som finns att prata om, men icke! För precis när en diskussion ebbar ut så börjar de prata om något annat. SUCK!

Drick upp ditt kaffe. Ofta var det kul att vara på besök hos andra men ibland var det bara enormt tråkigt, speciellt om man hade ett kul spel eller en ny leksak som väntade där hemma. När jag eller mina syskon framförde vår önskan om att bege oss hemåt svarade de vuxna ofta med "jag ska bara dricka upp mitt kaffe". Och då förväntar sig barn att den vuxne tar i muggen och *glugg glugg glugg*, för det är så man sveper mjölken vid maten. Nähä! Det tar minst sjutton små fjuttklunkar förrän muggen är tom. Förutsatt att de inte ber om påtår! 

Kan du ens simma? Sol och semester och alla är och doppar sig i den svinkalla sjön. Förutom de vuxna. De sitter på stranden, heltorra och ordentligt påklädda, och vaktar alla barn. Och vill alltid åka hem lååångt innan man har simmat klart. "Kan du ens simma?" kanske är barns reaktion på de vuxnas osimning.

Idag förstår jag de vuxnas perspektiv på ett helt annat sätt. Men jag hoppas ändå att jag alltid kommer ta barnens perspektiv i beaktande och ha barnasinnet kvar. Badankor i badkaret — varför inte!

Vilka saker med de vuxna tyckte du att var svårt att begripa som barn? Kommentera frimodigt nedan!

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

Ett hej från people-pleasern

Det finns två möjliga ingångar till det här inlägget.

1) Jag är en people-pleaser av rang (jag finner inte något lämpligt och motsvarande svenskt begrepp åt people-pleaser!?).

Eller:

2) Jag är varje telefonförsäljares och egenföretagares dröm!

Beroende på hur man vill se på det.

För jag vill ju vara snäll. Mest hela tiden. Jag vill inte medvetet göra någon illa, och helst vill jag att alla ska ha det bra och vara nöjda. Om det så än är på min monetära eller metaforiska bekostnad.

Många gånger har min egenskap av att se till så att andra blir nöjda, resulterat i att jag har köpt tjänster och varor av dem som jag antingen inte vill ha eller helt enkelt inte har råd med.

Det är lätt för människor som inte fungerar på samma sätt som jag att tänka: ”men sluta larva dig! det är ju bara att säga nej, det är väl inte svårare än så!” men då säger jag nej. För det är faktiskt svårare än så.

I början av det här inlägget skrev jag att det inte finns något lämpligt svenskt ord för people-pleaser. Men egentligen vill jag rikta min kritik och problematisera det engelska ordet i första hand. Bokstavligt översatt blir ju people-pleaser människotillfredsställare. Och det stämmer kanske delvis men ändå inte alls.

För det är inte det att jag vill vara människor till lags, utan jag vill människor väl.

Jag vill att telefonförsäljaren ska ha en bra dag och sköta sitt jobb väl. Jag vill att den som säljer överprisatta handtvålar i shoppingcentret ska ha några enstaka kunder varje dag så att pengarna går runt och verksamheten kan fortgå.

Jag vill bara att alla ska ha det bra — i vilken värld är det en dålig egenskap?

Men även de bästa egenskaperna måste förädlas och förfinas. Och det gäller också egenskapen att vilja väl på sin egen bekostnad. I synnerhet om det är frågan om en monetär bekostnad.

Så då måste jag träna mig i den ädla och förvånansvärt komplicerade konsten i att säga nej tack. Artigt, alltid vänligt men likväl bestämt. För det är det enda rimliga. Det är sjukt svårt, men jag kan å andra sidan inte göra en årsprenumeration på bambustrumpor. Det är inte rimligt.

Allt jag inte minns

(heter en bok av Jonas Hassen Khemiri — läs den! Det här inlägget heter också allt jag inte minns, men har inget med boken att göra)

Mediernas täta rapportering om Åbo under den senaste veckan har, föga förvånande, påmint mig om när jag själv bodde där. Trots att Åbo i medierna nu har förknippats med något förfärligt, så har mina minnen om Åbo snarare omgetts av ett härligt fluff och rosa skimmer.

Och det är märkligt, för jag när jag bodde i Åbo hade jag inte mycket till övers för staden. Men då jag tänker på den nu är det med idel kärlek. Och kanske det är så där minnet fungerar.

För jag minns inte hur led jag var på att finska ofta var det enda gångbara språket — jag minns bara hur underbart det var att ha Åbo svenska teater i samma stad. Jag minns inte hur mycket jag saknade mina vänner som bodde i Österbotten — jag minns bara hur mycket jag älskade att dansa och umgås med människor från KDC.

Jag minns inte alls hur påfrestande alla tågresor av och an var — för jag kommer bara att tänka på hur skönt det var att ha tid till att ostört få läsa och se på netflix i flera timmar. Jag minns inte hur litet utbud på svenska böcker som stadsbiblioteket hade — för jag minns bara att jag under åren i Åbo fick jag ta del av härlig, ny och gammal litteratur i och med mina studier.

Mina dansvänner: Karin, Julia och (fjant)jag

Inte heller minns jag hur ofta det regnade (regnade det alls?) om hösten, för jag minns bara ett fyrverkeri av eldfärgat lövverk längs Aura å. Inte heller minns jag de fula 70-tals råtthusen i grå betong, utan bara de undersköna funkishusen och den vackra arkitekturen.

Och jag minns hur staden pulserade av liv och människor vid domkyrkotorget varje höst. Hur en mängd olika språk talades av människorna som balanserade sig fram på kullerstenarna. Jag minns hur väl staden var planerad för cyklister, hur vana bilisterna var med cyklister på gatan.

Och på alla sätt är jag tacksam för att minnet gör just det här. Målar upp en grå verklighet till något med färg, liv! Något som till och med väcker saknad, längtan!

Tack minnet, för att du får staden som aldrig blev min att bli en era jag minns med glädje. Och en sund gnutta saknad.

Vad modiga vi är

Idag var vi ute på äventyr.
Mannen och jag, och våra goda vänner — äventyrarna själva.

Det blåste en hel del på land, men vågorna till havs förvånade oss ändå. Jag som är en landkrabba har alltid känt mig väldigt främmande på sjön och redan ett litet gupp får mitt hjärta att ta ett extra slag. Idag var det inte talan om små gupp kan jag lova.

Det var väldigt, väldigt spännande och stundvis skrämmande. Men det gick förvånansvärt bra. Det var till och med kul. Riktigt kul.

Våra äventyrare till vänner är skickliga sjö-chaufförer (sjöufförer? Ähh, nej, det funkar bara på rikssvenska) och bredvid mig, under hela tiden, satt min bästa vän. Höll i mig, pratade med mig och lugnade mig.

Jag satt stel som en pinne och upprepade som ett mantra på repeat: "vad modiga vi är! vad modiga vi är". Om det var för att övertyga oss om att det här går bra och att vi inte behöver vara oroliga, eller för att informera oss om att vi är ute på väldigt farligt vatten och således är oansvarigt dumdristiga vet jag inte.

På många sätt var dagens äventyr precis som vårt äventyr. Ditt och mitt.

Vi visste att det kan storma; det hade vi läst om i böcker och hört om av mer livserfarna människor. Men ändå har vågornas höjd och respektingivande storlek stundvis förvånat oss. Vi har ofta tvingats ut på okänt vatten och tvingats gå dit vi annars inte brukar — eller nödvändigtvis ens vill. Men min bästa vän har, precis som på sjön, också i livet hållit i mig, talat med mig, lugnat mig.

Och jag har genom allt konstaterat: vad modiga vi är, vad modiga vi är!

Foto: Äventyraren och fotografen, Sofia Ylikmäki-Lindqvist. Ett bildredigeringsförsök: Mindy

Nyttigt att ha tråkigt

Jag har glömt hur en programfri helg ser ut. Eller fram för allt hur den känns. Jag som har vant mig vid att ha spelningar, bröllop, resor, tidiga väckningar och sena nätter känner mig totalt främmande för den här typen av långsamhet. 

Så vad gör jag?

Går rastlöst omkring, frustar på ett märkligt sätt som närmast får mig att tänka på olika nötkreatur. Jag byter möbel att sitta på var femte minut. Klättrar på väggarna.

Till och med läsning känns som en alldeles för monoton syssla för min rastlösa själ. Särskilt eftersom boken är av den långsammare, tjocka arten där man inte ser framsteg i första hand.

Jag konstaterar: jag har tråkigt.

Och det är kanske det bästa jag kan utsätta mig själv för just nu. Långsamhet. Rastlöshet. Tråkighet. För jag vill inte bli en sådan där som ska ha underhållning 24/7, som tar fram mobilen så länge jag väntar på hissen, som inte kan tolerera tristess, väntan på... vadå? Godot? Jag vill kunna tolerera programfria helger.

Så jag försöker uthärda den här typen av utsökt långsamhet och minns orden jag ofta hörde i barndomen: "det är bra för barn att ha tråkigt ibland".

Också för stora barn, tänker jag och frustar.
Men frustar förnöjt, ändå.

Vad böckerna gör

Fredagsrusning på stan.

Alla är ute efter samma sak: att snabbt uträtta sina ärenden för att få komma hem till fredagsmyset och jag kan inte säga nej tacohej. Jag vill inte, jag vill inte, men jag dras med. Det är klart jag gör.

Och så stiger jag in i den härliga affären och tiden
s t a n n a r . 

Att stiga in i den här affären är som att stiga in i en värld där tiden inte rusar lika snabbt. Där klockorna snarare är prydnader. Där det inte behöver skyndas. Det finns ingen brådska. Det finns ingen brådska. Det är snarare en viss atmosfär av... andakt.

Hyllorna är fyllda upp till taket med böcker; andra världar att sugas in i, slukas in i. Jag kan gå omkring i affären, stryka bokpärmar och låta mig inspireras i timmar. Fredagsrusningen är som bortblåst. Tankarna på allt som ska köpas, fixas och städas inför helgen minns jag inte längre.

För det är vad böckerna gör. Tar med mig på resor när jag måste stanna där jag är. Öppnar upp nya världar och ger nya perspektiv på min egen värld här och nu. 

Och jag tänker: finns det något bättre än att vara just här? Strosa bland böcker, nosa på nya världar. 

Nej. 
Jag tror faktiskt inte det.

Jag och nya världar tidigare i våras.

Att vara någons goals

Ljudet kunde jag identifiera på tiotals meters avstånd. Klick klock klick klock eller hur sjutton nu ljudet av klackskor stavas. När hon tog beställningen väntade jag lugnt men så fort hon återvände till köket vände jag mig snabbt om 180 grader i stolen. Såg på henne bakifrån. Såg på hennes klackskor. Såklart. True story. Mindy, 2 år.

Den där anekdoten har jag fått berättat för mig många gånger. Jag minns det inte själv, men jag vet att jag alltid har varit fascinerad av klackskor. Främst ljudet av dem. När jag var liten var vemhelst med klackskor #goals för mig. 

Min bror Max och jag. Under en tid då klackskor var goals.

Med tiden utvecklades mina kriterier för min lista på #goals. På den hamnade min kusin, som var som en storasyster för mig under min uppväxt. För hon var — är — äventyrlig och stabil på samma gång. På min lista hamnade också vemhelst som kunde sjunga, dansa eller skriva väl. Just nu på min goalslista är människor som är trygga, som står upp för sig själv och det de tror på och som vågar gå emot strömmen. Det är #goals för mig idag.

20 år efter anekdoten ovan. Jag är på en löptur i natursköna Kronoby och springer förbi en mamma som är ut och gå med sin cirka treåriga dotter. När jag springer om dem utbrister flickan: "Mamma! Då jag är stor vill jag också att mitt hår ska vara långt och guppa så där som hos den där flickan!".

HUR underbar kommentar?

Jag drabbades av ett akut töntflin.

Rollerna var ombytta och jag fick vara #goals för någon. 

Och de är orden bär jag alltid med mig. Och jag konstaterar: jag vill alltid kunna leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag kan vara #goals för någon. Inte för mitt utseende eller för andra ytliga ting. Men för hur jag lever mitt liv.

Vad är #goals för dig? Vilken aspekt av ditt liv vill du att folk ska tycka är #goals?