Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!

Fast vi inte menar det

Jag vet så lite om dig. Jag vet inte alls var skon klämmer, vad som gör ont. Dina ärr är inte alltid synliga, så hur kan jag veta om mina ord orsakar smärta? Hur kan jag veta om mitt skämt som inte alls är ämnat att såra, utan endast att höja stämningen, i stället gör precis motsatsen? 

Jag kan inte. Jag kan omöjligtvis veta det. Och det skrämmer mig ibland, att jag så lätt kan trampa på dina tår. Att jag ibland tanklöst kan klampa in på helig mark hos dig. Att jag kan göra anspråk på att bli insläppt i de rum som du omsorgsfullt har förseglat; rum som du inte alls är redo att gå in i med vem som helst, när som helst.

Men det är inte heller hållbart att jag trippar på tå; oförmögen att öppna munnen i rädsla över att gå dit jag inte borde. Vad gör det med vår dagliga interaktion om vi endast diskuterar vädret och lunchmenyn och således håller oss på den säkra sidan?

Fina människor 2016 på vår tjejweekend i Helsingfors. Fångade på bild av Sofia Ylimäki-Lindqvist. Saknar speciellt mina vänner som bor i periferin. Både de som är på men också utanför bilden. ❤

Varje människa är en så unik uppsättning av erfarenheter och ärr, och det är lätt hänt att vi oavsiktligt sårar de människor som vi inte känner så väl, eller kanske känner väl men ändå inte tillräckligt. Tanken på att vi kan såra vår medmänniska - fast vi inte menar det - genom att slänga ur oss en banal kommentar som råkar beröra en öm punkt hos lyssnaren, får mig att bli väldigt försiktig med mina ord och val av samtalsämne.

Hur ska vi förhålla oss till varandra, när vi inte vet var det bränner och svider till hos den vi pratar med?

Det här är några halvtänkta tankar som uppstod efter att vi diskuterade ämnet med några vänner igår, och det är frågor som absolut inte har entydiga svar. Men vad tycker du? Hur ska vi göra för att inte medvetet såra varandra?

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

Det hjärtat är fullt av

För några veckor sedan hade jag en diskussion med Samuel om klagande. Vi konstaterade hur låg tröskeln är till att klaga och hur lätt man undslipper sig ett: "Åå jag har så ont i nacken" eller "Jag är så löjligt trött!". De här kommentarerna har inget mervärde för lyssnaren, förutom att de uppdaterar denne om talarens situation. Då en person ofta klagar gör det att klagandet mister sin funktion, och det blir lite "vargen kommer" över det hela. Efter ett tag slutar man att lyssna på klagomålen vilket gör att man kanske inte förstår när det faktiskt är allvar.

Ibland kan kanske klagandet ändå uppfylla en social funktion; att klaga på vädret är en väletablerad kaffebordsdiskurs vid de flesta arbetsplatser. Och ja, visst har det en viktigt funktion det där. En gemensam fiende förenar. Men måste gemenskapen uppnås genom något så negativt som genom att klaga?

Efter den här tidigare nämnda diskussionen med Samuel om klagande, bestämde jag mig för att jag ska försöka att inte klaga. Att jag medvetet ska tänka på att undvika sådana där halvonödiga "åå stackars mig"-kommentarer, som jag alldeles för lätt tenderar att kläcka ur mig. Ofta helt enkelt för att jag inte har något annat att säga i en situation. Men än en gång: vari ligger mervärdet i det?

Så jag har försökt att inte klaga på sistone.
Och inte för att klaga men det är sjukt svårt!

Det är väldigt skrämmande att det är svårt, för det betyder att jag gör det en hel del och att jag gör det automatiskt. Alltså att det är en ovana. Som språkvetare tycker jag att kopplingen mellan språk och tänkande är intressant: blir jag på mer dåligt humör när jag klagar, och kan jag isåfall påverka mitt humör genom att inte klaga, eller genom att till och med börja kläcka ur mig positiva kommentarer? En världsberömd bok säger "Det hjärtat är fullt av talar munnen". Vad säger det om mitt hjärta om jag går omkring och klagar hela tiden?

Jag kan inte säga att jag har blivit bättre på att inte klaga, men jag har i alla fall blivit medveten om klagandet på ett helt nytt sätt, vilket är ett steg i rätt riktning. Medvetenhet är första steget mot emancipation, säger min graduvän Norman Fairclough. 

Hur är det med dig och klagande då? Borde du också rannsaka ditt beteende och kanske minska på klagandet?

---

Psst! Glöm inte att trycka på hjärtknappen om du gillar inlägget!

Den där ena

Många uppmuntrande ord, flera stycken tack och mycket beröm senare. Jag hade gjort det bra, det vet jag. Jag hade gjort det noggrant och med omsorg, med en ständig lekfull glimt i ögat och med mitt positiva humör. Som alltid. Jag vet att jag hade gjort det bra. Men när jag går och lägger mig den kvällen är det inte alls de många uppmuntrande orden jag minns. Nej, när jag sluter ögonen för dagen hör jag den där enda mindre positiva kommentaren. På repeat.

Arketypiska scener i Mindys liv del 1

Den maler mig inifrån. Den där ena. Den där ena som inte alls är en enda person eller begränsat till en enda konkret händelse utan snarare en samling av många minnen som blandas ihop, smälter in i varandra och bildar en ful hög. Ja, av allt som jag samlar på (minnen, marimekkomuggar och dofter) är den här samlingen av "den där ena"-kommentarerna min mest onödiga. 

Alla av oss mår bra av att få lite konstruktiv respons, så länge det är uttryckt i respekt och välvilja. Konstruktiv respons utvecklar och utmanar oss. Tro mig, jag storhejar på konstruktiv respons.

Men det finns också respons som inte är så mycket respons som förolämpning. Ord kanske uttryckta i avundsjuka eller kanske bara som en reaktion på en dålig dag. Och ibland kan just de här orden vara just de orden de som olyckligtvis fastnar på hjärnbarken hos mottagaren.

Jag känner några livslevande människor som inte låter den här ena kommentaren bita sig fast, utan kan ta orden med en axelryckning och ett, inte nonchalant men, sunt och lite likgiltigt "jaha" (jag är till exempel gift med en sådan). Men det är många med mig som, efter att ha hört den här ena kommentaren, ligger sömnlös om natten, är nervösare inför nästa gång och börjar tvivla på den egna förmågan. Det är sorgligt och onödigt. Mest onödigt.

Jo, jag tycker vi ska vara ödmjuka och aldrig tro att vi är fulländade, och om vi ofta får höra negativa kommentarer bör vi verkligen ifrågasätta oss själva och vår verksamhet. Men om det bara är den där ena..

Jag kan omöjligtvis påverka vad andra människor säger om mig. Men jag kan (försöka) påverka hur det påverkar mig. I väntan på den dagen då också jag kan ta den här ena kommentaren med en axelryckning, tänker jag byta min mentala spellista och istället låta de där andra kommentarerna ljuda istället. På repeat.

Stjäl min åska

Varför gör vi det egentligen? Varför ska vi alltid toppa varandras berättelser och vara lite roligare, lite råare och helt enkelt ha en lite bättre anekdot än den som nyss berättades? Och alla gånger räcker inte ens lite; helst ska det vara en riktigt brakberättelse som vid jämförelse får den första berättelsen att verka lika intressant som en muntlig redogörelse för ett stickmönster för tvåändsstickning (med djup respekt för alla som eventuellt kan tycka att det är intressant)

Jag tror att vi alla kan skriva under att vi har upplevt hur det är när den senare berättelsen har toppat vår. Och jag tror också att vi skamset kan medge att vi har försökt och lyckats med att toppa andras berättelser. Och jag säger inte att det alltid nödvändigtvis är fel, jag säger bara att vi kanske ska vara lite försiktiga med det här. Det här med att stjäla nåns åska, om jag får försvenska ett engelskt uttryck.

När jag har berättat min anekdot och fått mina lyssnare att tjuta av skratt känner jag mig nöjd. När du, så fort min anekdot har klingat ut (om ens det), toppar min anekdot med en ännu värre story får det mig att:

a) känna mig överkörd
b) känna mig lite generad över att jag tyckte att min berättelse var så bra (men i jämförelsens ljus ser jag att den är en blek liten fis). Och i slutändan:
c) ångra att jag över huvud taget delade med mig av min anekdot

Tala är silver, tiga är guld och ibland är det bästa vi kan göra att helt enkelt ta ett litet steg tillbaka och låta den första personen skina med sin anekdot. För det är ju ingen tävling (fastän du kanske skulle ha vunnit). 

Stimulerande samtal

Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar ibland drabbas av ett enormt sug efter det som jag brukar kalla intellektuella samtal. Hur intelligenta de sist och slutligen är varierar, men de här samtalen är stimulerande och fyllda av personliga reflektioner och tankeexperiment. Det låter oerhört torrt, men i praktiken kan det vara allt från diskussion om religiösa samfund och deras inbördes relationer eller dystopiers samhällskritiska funktion. (Okej jag märker nu att det där inte alls låter särskilt spännande, men tro mig - det är det!).

Då vardagskonversationerna rör sig på den ytliga nivån där samtal om helgplaner, lunchmenyn och vädret är väletablerade (och över huvud taget lämpliga) samtalsämnen, kan jag ibland känna suck och stön och bara längta efter att få grotta ner mig i allehanda resonemang om livets större frågor.

Och jag har funderat på vilka villkoren för de här intellektuella samtalen är, vad som ger upphov till ett sådant här stimulerande samtal och när de här diskussionerna i så fall äger rum. Jag tror personligen att trygghet är den viktigaste grundtonen i alla samtal där djupare samtalsämnen än sopprecept behandlas. En trygghet i att jag får vara vem jag är och uttrycka min åsikt utan att det utgör ett hot mot dig. Om den här grundförutsättningen inte finns kan ett sådant här samtal äga rum. I alla fall inte för min del.

Det här veckoslutet har jag varit alldeles överröst av en mängd intellektuella samtal. Jag är tacksam att jag har sådana människor i mitt liv som ger den här grundtonen av trygghet, som skapar möjligheter för att de här givande och utmanande samtalen att bli till.

Hur är det med dig - känner du också en längtan efter att regelbundet kunna diskutera också mer allvarliga fenomen? Har du personer i ditt liv som du har möjlighet att gå in på djupare samtalsämnen med?

Kanske min mest dystra bild på den här bloggen någonsin. Bara för att illustrera att alla inte finner ett nöje i att prata om livet större frågor. För somliga är det lika roande som att se på den här gråa bilden på ett höståbo år 2014. Och det kan vara bra att påminna sig om det.

Det som uttrycks från ett sårat hjärta

Vi människor är inte den bästa versionen av oss själva när vi har blivit sårade. Och inte bara sårade, utan också när vi är besvikna, stressade eller arga. Då vi är något av ovanstående kan vi säga saker som vi annars inte skulle säga, vi kan använda ord som vi annars inte skulle använda. Vi reagerar helt enkelt på ett helt annat sätt än då vi inte är i ett negativt emotionellt tillstånd. Och jag tror att det endast beror på att vi är i just ett sådant tillstånd (som på engelska har ett lämpligt samlingsbegrepp - being in a hurtful place).

Av alla de många ord på vägen som jag har fått av min levnadskloka far, är ett av dem hur viktigt det är att låta människor som är upprörda att få sätta ord på sina tankar, bli hörda och få sin känsla bekräftad. Det är ingen idé att förklara situationen ur en annan synvinkel eller börja påpeka bristerna i argumentationen hos den som är upprörd.

Och jag behöver inte gå längre än till första bästa spegel för att inse att det här är sant. Om jag har blivit upprörd över något, är mitt behov i första hand att uppleva att någon lyssnar på vad jag säger (utan att titta på klockan eller ägna sig åt något annat under tiden!) och sedan bekräfta känslan i stil med: "Ja jag ser att du blev upprörd över det här!". Jag vill inte att den som lyssnar ska kasta mer bensin på elden och således jaga upp mig ännu mer, men jag behöver få gensvar för min känsla. Och jag ljuder tills jag får resonans.

Foto av systerebba

Jag tycker att det är mycket lättare att bemöta ord som uttrycks från a hurtful place med ett lyssnande och öppet sinne, och inte med defensiva ord och motargument. Det är mycket lättare att se och bemöta människan bakom orden, än att genast bygga upp ett försvarstal. Och jag menar inte lättare i bemärkelsen enklare, tvärtom tror jag att det finns ett starkt inre motstånd till en början, speciellt om de vassa orden är riktade mot en själv som person. Men jag menar lättare i den bemärkelsen att det är en snabbare och kortare väg till försoning. För det finns något väldigt desarmerande i att hårdhet bemöts med mildhet.

Och jag tror att i längden är det så mycket mer uppbyggande för relationen att se förbi orden som uttrycks ur ett sårat hjärta, och istället lägga fokus på den senare delen av uttrycket, nämligen ett sårat hjärta. Och jag tror att det är det vi ska möta varandra.

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det. 

Det som fortfarande håller

Jag bekänner att jag gärna vill tro det bästa om världen och mina medmänniskor. Och ja, under min förhållandevis korta livstid har jag fått höra att jag kan vara en aning naiv. Men jag måste säga att jag mycket hellre är på gränsen till naiv än en fullblodad cyniker. För jag vill ju så gärna tro att ingen tar min dator om jag lämnar den framme i biblioteket, och jag vill leva i en värld där man kan göra det! Den här egenskapen, att envist vilja tro gott, anser jag att i grund och botten är en fin egenskap. Det är bara det att den omvärld som vi lever i inte alltid handskas med fina egenskaper på ett vördnadsfullt sätt. Fastän jag vill tro det.

Att leva i tron på att människan och världen är god, ger en väldigt få motiv att ifrågasätta människans verksamhet, eller över huvud taget den verklighet vi lever i. Och att ifrågasätta något var för mig, under en väldigt lång, tid synonymt med att tvivla och att misstro. Jag ansåg att mitt ifrågasättande av dig berättar mera om mig och min pessimistiska syn på tillvaron, än vad det gör om dig eller om verkligheten.

Men uppfattningen om att omvärlden och medmänniskorna är alltigenom goda har ändå en nattsvart avigsida. Och den har jag, och alldeles för många andra med mig, fått uppleva på nära håll. Verkligheten har en tendens att hinna ikapp oss vare sig vi vill det eller inte. Och insikten om hur saker och ting verkligen förhåller sig, kan vara oerhört smärtsamt för att inte säga chockerande, för den som har levt i tron på det goda, och det goda allena.

Foto av syster Ebba

Idag vågar jag förhålla mig mycket mera kritiskt till vad jag hör, ser och tror på. Men jag tycker mig ändå inte ha blivit mer känslomässigt kall eller hjärtlös för det. Tvärtom tror jag att med lite mer skyddsmurar, tjockare skinn på näsan och mycket mera livserfarenhet kan hänge mig än mer åt det som faktiskt är äkta. 

Mitt livs viktigaste insikt är att allt ska tålas att ifrågasättas. Det som skyr dagsljus och inte tåls att ifrågasättas är sällan det som håller. 

Men också: det som verkligen har blivit ifrågasatt och utsatt för kritisk granskning, och som har gått igenom eld och vatten och som fortfarande håller.

Det är värt att bevara. Hårt.