Gå inte förbi

Jag blir förargad, bedrövad men mest bara ledsen över att läsa om hur människor bara skyndade förbi Elisa som låg på affärsgolvet till följd av att hon hade halkat. Hon hade skadat knäet ordentligt (knäskålen var ur led) och hon låg i uppenbara plågor. Hon säger att det hade tagit en god stund innan någon reagerade på hennes rop på hjälp. Och då var det en man lite längre bort som höll på att packa sina varor i kassan som agerade på hennes rop. Och han lovade att stanna vid hennes sida tills ambulanspersonalen kom. Både Elisa och mannen var bestörta över att medmänniskornas bara hade ignorerat hennes rop på hjälp.

Jag tror att vi vill tro det bästa om oss själva. Jag tror att vi vill tro att vi minsann skulle stå upp för det goda då det behövs. Vi vill tro att vi helt säkert skulle ha agerat heroiskt ifall vi, eller någon annan, var utsatt för fara. Att vi definitivt skulle ha stigit i skottzonen, tacklat förövaren eller i allmänhet uppvisat en sällan skådad civilkurage om och då det skulle krävas. Jag tror att de flesta tror det om sig själva, eller i alla fall vill tro det om sig själva. Jag vet att jag tror det om mig själv. 

Och därför känner jag en kollektiv skam över människorna som bara går förbi. Som är alldeles för hungriga, alldeles för trötta, har alldeles för bråttom och är alldeles för fulla av dåliga ursäkter. Det är lätt för oss som, inte var på plats då olyckan inträffade, att peka finger och tänka ”Ja men om jag hade varit där då så ..!”. Men om vi är helt ärliga och stiger ner från vår piedestal kanske vi nås av insikten att det lika bra hade kunnat vara jag eller du som hade skyndat förbi, vänt bort blicken eller bara valt att inte göra något. Och för det skäms jag.

Och mina tankar går till den här mannen som faktiskt kom till undsättning. Jag undrar om han tvekade. Jag undrar om han vägde för- och nackdelar för sig själv förrän han gick fram till Elisa. Och jag tänker på något så banalt som varorna som han var ifärd med att packa i handelskassarna; glassen som smältade, grädden som surnade och tulpanerna som frös tills de slokade. Men ändå.

Utan att försvara utan snarare kanske för att försöka förstå människorna som gick förbi, vill jag tro att det kan bero på en sorts förvåning. Vi som inte är vana att se sjukdom och kroppsliga skador i vardagen reagerar inte sällan med obehag, rädsla eller kanske till och med chock när vi väl gör det. Flyktinstinkterna slår in och vi flyr det som vi inte kan hantera. Det kan också bero på ett bristande förtroende på den egna förmågan att hjälpa. För den finländska ödmjukheten är ofta synonymt med ett slags mindervärdeskomplex. En slags ”vem är jag att hjälpa?”-mentalitet. Vi tänker att vi inte har kunskaper i akutvård, att vårt första hjälpen-kort som vi tog i gymnasiet har gått ut för länge sen och att vi säkert skulle göra mer skada än nytta.

Men det viktigaste är ju inte hur väl vi hjälper. Det viktigaste är ju ändå att vi hjälper.

Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.

Sånt jag inte saknar

Det finns mycket från mina tonår som jag kan sakna ibland. Inte minst hur sorglöst livet var, hur mitt största dilemma var vilken outfit jag skulle ha på julfesten eller vilka dagar jag ska tvätta håret (okej that struggle is still real). Jag vill ändå inte alls förminska de faktiska och verkliga dilemman och utmaningar det innebär att vara tonåring. Jag tror att oavsett vilken generation man hör till, eller vilka förhållanden man växer upp i, innebär växandet alltid växtkramp och tonårstiden innefattar nästan alltid utmaningar. 

Men om jag då talar utifrån min egen synvinkel, kan jag konstatera att min tidiga tonårstid var förhållandevis sorglös. Och i den här sorglösa tonårstiden finns det mycket som jag verkligen inte saknar.

Som oförmågan att ta emot komplimanger. En tråkig och onödig kultur som jag växte upp med, och som jag misstänker fortfarande är aktuell, är att genast skjuta ifrån sig alla komplimanger. Det här är rentav oförskämt tycker jag, att besvara någons uppmuntrande ord med ett nekande och förnekande. Jag minns ganska precis på dagen då jag beslöt att jag "från och med nu bara ska börja tacka för komplimanger", och inte mera avslå dem. 

En annan sak som jag skrev om i ett tidigare inlägg är den ambivalens som mina relationer präglades av under tidig tonårstid. Det finns en finsk bok som tydligt beskriver det här: Tule lähelle, mene pois (Kom närmare, gå bort). Ambivalensen och jag gillar inte varandra så lyckligtvis var det här en övergående fas för mig.

Bild från 2006? De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Brist på mobilitet är något jag verkligen inte saknar. Att växa upp på landet är härligt och något jag skulle vilja unna alla. Men är man ung och äventyrslusten är avståndet till den pulserande staden väldigt långt om man inte har körkort eller bil. Många är de kilometrar jag har nött med min tonårscykel. Idag är min mobilitet en frihet som jag ofta tar för given, att kunna gå och komma som jag vill. Den friheten var en avlägsen dröm i mina tonår.

Friheten inom gränser. Den här går lite in i den tidigare punkten. Men jag konstaterade, för inte alls många veckor sedan, att det är galet skönt att som vuxen kunna göra handling av sina tankar. En söndagkväll blev Samuel och jag sugna på våfflor med varmrökt lax, och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till affären för att handla ingredienser. Visst kunde jag också som tonåring göra verklighet av sådana här drömmar, men det krävde förstås samarbetsvilliga familjemedlemmar med körkort och pengar. 

Men för att balansera det här. Jag kan verkligen sakna den ungdomsverksamhet i församlingen som jag växte upp i, att vara omringad av syskon att hitta på bus med, att i praktiken bo i skogen och att få uppleva den helsköna fredagsfiilisen efter en skolvecka (den var magisk!). 

Trevligt veckoslut åt er fina! ❤

Kanske mer äkta

Jag är en känslomänniska.

Och med den här högst ovetenskapliga termen menar jag att jag till stor del upplever och lever livet genom känslointryck och -uttryck. En känslomänniska är jag och det är inget jag vill sticka under stol med (who am I kidding - jag skulle inte kunna det fastän jag skulle vilja). Jag tror att jag alltid har varit en känslomänniska, men bara i drygt en femtedel av mitt liv har jag vågat bejaka också den här sidan i mig; den här kanske mer oberäkneliga, stormiga, starksköra delen av min karaktär som jag länge försökt hålla tillbaka.

Jag var en kämpe på att hålla tillbaka tårar, tämja min ilska och förtränga min ångest. Man behöver inte ha en examen i beteendevetenskaper för att veta att det här i längden inte är en hållbar livsstil. Och inte alls en rolig sådan heller.

Jag tror att jag, och sådana som fungerar på samma sätt som jag gör, sorgligt nog ofta måste nå botten förrän insikten om att en förändring måste ske slår en. För det går och det går och det går. Och sen går det inte längre.

Idag är jag kanske mer... äkta, än förut. Förut var jag idel glädje och optimism, vilket förstås var en egenskap som uppskattades av andra. Men jag upplevde att det krävdes av mig, att det var det enda rumsrena och godkända.

Idag är jag fortfarande optimist men jag är mycket annat också. Men det jag är, är jag äkta. Oftast, i alla fall. Och det är kanske det viktigaste.

En till orsak

Hon erbjöd sig snällt att hälla upp en kopp varmt vatten till mitt te. Och hon frågade om jag ville ha ett kex eller en riskaka till teet. Ja men ja tack. Jag var utsvulten och det var ännu länge till lunch. En konferens ägde rum på min arbetsplats, och den här kvinnan ansvarade för serveringen av frivilligarbetarna som arbetade för konferensen.

Vi hann aldrig presentera oss för varandra, jag fick inte veta vad hon hette. Men från första stund var hon så snäll och öppen mot mig. Hon serverade te och småplock åt mig, fastän jag egentligen inte var en av de frivilligarbetarna som maten och drycken var ämnad för.

Trots att hon inte kände mig – än mindre visste att det var min födelsedag – behandlade och bemötte hon mig med en sådan genuin värme. Hon behandlade mig som om hon faktiskt visste att det var min födelsedag!

Och det slog mig hur lite vi vet om våra medmänniskor.

Hur ofta har vi inte mött människor i vår vardag som fyller år på precis samma dag. Det kan ju vara vem som helst! Läkaren, fysioterapeuten, lokalvårdaren eller postutdelaren. Tänk vad hemskt att veta att personen som jag skickade det där snäsiga e-posten till fyller femtio just idag. Eller att butiksbiträdet som jag med sur uppsyn tog emot kvittot av, om endast en timme ska hem och fira sina nittonde födelsedag.

Jag vill inte vara en orsak till att mina medmänniskor får en dålig födelsedag. Men jag kan ju inte veta när mina medmänniskor fyller. Därför tänker jag att jag borde behandla alla som jag möter som om det var deras födelsedag. Och vem vet om jag någon gång prickar rätt!

Mitt tjugofjärde år

Tjugofyra känns som en bra ålder. En bra om än ganska intetsägande ålder. En ålder som kanske kan beskrivas med Ted och Kajs påhittade ord: flä (i brist på närmare definition antar jag att begreppet är öppet för tolkning).

Då jag var tolv trodde jag att jag som tjugofyraåring skulle ha man, flera barn och hus. Helst en fyrbent, hårig vän också (och det skulle inte aaaalls vara jobbigt att rasta den varje morgon, mamma jag loooovar att jag skulle sköta den väl). Jag var bombsäker på att jag skulle ha deltagit i finska Idol-tävlingen. Rätt så säker var jag också på att jag vid tjugofyraårsålder skulle ha släppt åtminstone några skivor och skrivit ett antal böcker.

Nå, en härlig man har jag! Lite mindre väl uppfyller jag de övriga kriterierna. Det närmsta jag har kommit till att skrivit en bok är väl min pro gradu-avhandling. Det närmsta till skiva jag har släppt är den heimlaga cd:n vi spelade in till min svärmor i födelsedagsgåva för något år sedan. Tanken på att delta i Idol har kanske slagit mig ibland men jag tror inte att den tanken någonsin blir mer än ett tankeexperiment.

Men. Jag är inte alls missnöjd över hur mitt liv ser ut, trots att det inte alls blev som jag hade tänkt som tolvåring. Livet är så häftigt då det tar en till platser, människor och händelser som vi aldrig kan förutse.

Mitt tjugofjärde jordsnurr – bring it on!        

Kärlekens ambivalens

Jag kunde inte undgå att höra vad de pratade om, de där två tjejerna på bussen. Vi var trots allt de enda personerna på bussen och deras samtal fördes inte direkt på de diskreta diskussionernas ljudnivå. Inte alls faktiskt. Så förebrå mig inte för att jag hörde vad de pratade om.

Deras samtal kretsade väldigt mycket kring relationer, och i synnerhet den ena av tjejernas relation till en icke-i-bussen-närvarande-pojke. Det var uppenbart att relationen mellan den här tjejen och den här pojken präglades av en ambivalens. Först räknade hon upp några gånger som han hade visat intresse för henne, och sedan rabblade hon upp några exempel på gånger då han hade ignorerat henne. Hur han ibland svarade genast på snaps (alltså meddelanden som skickas på bildmeddelandetjänsten snapchat) och ibland inte alls.

Och samtalet drog mig tillbaka i tiden. Det samtal som de här tjejerna förde var precis samma samtal som jag så många gånger har fört och varit delaktig i i min ungdom (med den lilla skillnaden att vi skickade msn-meddelanden och inte snaps, 90-talister vet vad jag pratar om. Badankan var för övrigt min signaturprofilbild!) Och just det här samtalet som jag lite halvt oförskämt råkade höra, gjorde att min bussresa inte endast blev en resa i rum utan också tid. En liten nostalgitripp på min sverigetripp.

En nästan sextonårig Mindy

Och som det så ofta är med nostalgin så är också den präglad av en ambivalens. Å ena sidan är det ju en lite mysig känsla när dammiga minnen återuppväcks. Men å andra sidan. Å andra sidan blev jag smärtsamt varse om den osäkerhet som den här tiden var präglad av. Gillar han mig idag? Varför svarar han inte? Har jag varit för påträngande? Gillar jag ens honom? Nä jag gillar ju inte ens honom! Panik! Nä men nu svarade han. Okej jag gillar nog honom. Eller gör jag? 

Samtliga tankar inom loppet av tio minuter.

När tjejerna steg av bussen någonstans utanför Stockholm (jag har inte koll på lokaltrafiken i Sthlm!) slungades jag tillbaka till nuet. Jag plockade upp telefonen och skickade iväg ett hederligt meddelande åt min Samuel. Han svarade först någon timme senare. Hade motsvarande scenario hänt åt sextonåriga Mindy i ett flörtstadium med någon intressant kille, hade hon varit utom sig av nervositet. Jag borde inte ha skickat det där. Nu är jag säkert superjobbig och klängig och...

Men jag var inte nervös. Jag är aldrig nervös. 

Nu skulle jag kunna avsluta det här inlägget med hoppfulla ord åt tjejer i åldern 13 uppåt. Ord som säger "det blir bättre sen", eller ett budskap om att det finns en relation, som inte vet av den där otryggheten, ambivalensen och osäkerheten. Men eftersom jag vet att det antagligen ändå inte skulle ha gjort någon skillnad för sextonåriga Mindy tänker jag inte göra det. Kanske hade de orden ingett hopp och tröst åt den yngre versionen av mig, men jag tvivlar på att det egentligen skulle ha påverkat mig över huvud taget.

För sist och slutligen är en trygg relation något som måste få växa fram och det måste få göra det i sin egen takt. Det hjälper inte att någon utomstående säger säger ord som skulle kunna bevingas och broderas och hängas upp i tavlor ovanför sänggaveln.

En trygg relation måste byggas fram. I egen takt. 

Trots att

Jag märker att vi människor reagerar så olika då det gäller livets glädjeämnen. En del tenderar att ta ut lite för mycket i förskott, och kanske förhandsuppleva en glädje som ännu inte är helt och hållet försäkrad (t.ex. om man kommer vidare i uttagningen och är ett steg närmare huvudvinsten, men man har ännu inte vunnit). Andra igen förhåller sig mer neutralt och kanske låter undslippa ett leende vid de här mindre framstegen, men vågar inte frigöra glädjen förrän den är fullkomligt befogad. Om ens då.

Kanske det sundaste alternativet är en kombination av de två sätten. Att ge sig själv en rejäl high-five när de små delmålen uppnås, men ändå koncentrerat hålla fokus på det stora målet och inte ta ut segern i förskott.

Men det här samma tankesättet är också närvarande i en verklighet där ett reellt hot om att glädjen skulle fråntas en inte egentligen finns. Som när man är upp över öronen förälskad och inte kan äta, sova eller tänka på något annat än sin kärlek. Eller som när man ser på sitt fridfullt sovande barn. Ska man också då begränsa glädjen för att minimera smärtan som uppstår ifall man, Gud förbjude, skulle förlora det här underbara, som är källan till en sån berusande lycka?

Jag har ibland fått höra att det är bättre att vara neutral till livets glädjeämnen, så att fallet från glädjens topp inte blir så högt. Fastän jag förstår att de här orden är uttalade i ren välvilja och omsorg för min emotionella hälsa har jag kommit att inse att jag inte håller med. Inte fullt ut i alla fall. Det är klart att jag förespråkar att man ska tänka förnuftigt och klart, och inte svepas med vart än känslostormarna bär. Och det är klart att det ibland är nödvändigt att avvakta med glädjen. Missförstå mig rätt.

Men ett liv präglat av garderingar är inte ett liv jag vill leva. Ett liv där jag aldrig riktigt tillåter mig själv att vara tacksam för att jag är frisk, kär eller glad för jag vet att omständigheter (som jag inte ens rår för) kan påverka, förändra och radera allt det här. Men det ser jag inte som en orsak till att leva ett mer känslomässigt neutralt och, om du så vill, likgiltigt liv.

Foto: Ebba Åström

För jag tänker så här. Dalar är oundvikliga. Liksom tragedier och ofattbar sorg. Då man är i dalen ska man tillåta sig att vara där, utan att försöka påskynda den helande och läkande process i att ta sig upp igen. Det är så viktigt att i egen takt få ge utlopp för den outhärdliga smärta. 

Men då vi inte är där. Då vi tvärtom är höga på livet och dess goda; ska vi också då begränsa oss och separera oss från glädjen och tacksamheten? Utifall att?

Jag tror att livet ärrar en. Och jag tror att de många besvikelserna, förlusterna och dalarna präglar människan, med rätta. Och jag vill också uttrycka att jag förstår det här. Men jag personligen beundrar och vill efterlikna de, som tillåter sig att känna oändlig lycka och glädje över det som faktiskt är en källa till glädje. Som inte lever med ett tänk om utan som lever med ett trots att, eller kanske till och med ett trots allt.

De här tankarna har jag burit med mig ända sedan jag läste Brene Browns Mod att vara sårbar för några år sedan. Läs den du med!

I rörelse

Den här arbetsveckan går i resandets tecken. Mitt jobb tar mig till spännande nya ställen dit jag inte annars skulle bege mig. Jag har fått se härlig arkitektur, träffa fina människor, jag har gått på min första Runebergsfest, känt mig som Anastasia under kristallkronor och blivit inspirerad, så inspirerad.

Jag har börjat fånga ögonblicksbilder. Här är några från min senaste resa:

Jag har tänkt på hur lätt ett nytt tillstånd blir ett normaltillstånd. Eller att säga att ett byte av tillstånd sker lätt är kanske fel uttryckt, men det blir det förr eller senare. När jag var heltidsstuderande tyckte jag att det var alldeles för mycket att har två föreläsningar på en dag. Jag tyckte det var orimligt att sluta klockan 17, och att ha regelbunden väckning klockan 05:45 var otänkbart inom ramen för min studierutin. Nu har jag en ny vardag med nya rutiner, och äntligen börjar jag känna mig van med min nya vardag (som inte helt stämmer överens med det scenario jag nyss målade upp).

För det handlar om perspektiv och referenser, om att vänja sig så att det nya blir det vanliga. Och till sist reagerar man inte på det som tidigare hade verkat otänkbart, orimligt och alldeles omänskligt. Ibland ser jag på någon med många bollar i luften  och tänker "Wow! Hur gör hon det?". Men kanske det ofta handlar om att vänja sig med det nuvarande tillståndet. Andra gånger handlar det mer om dårskap och brist på gränser och självbehärskning. Men det är en helt och hållet annan diskussion. En annan viktig aspekt att beakta, är ju också att vi alla har helt olika uppfattning om vad som är rimligt, vad vi orkar med och vad vi är kapabla till.

Som ni märker är det några halvtänkta tankar som jag delar med mig av i dag. Just nu är mina tankar i rörelse, liksom jag. Men häng med i varje fall. Det kan bli riktigt spännande att se vart vi hamnar.

Inget skamligt i det

Det finns så många härliga bilder på pinterest, instagram, tumblr (och andra fotoappar som jag inte ens har koll på); bilder på vita sanddyner och höga palmer, ljusblått vatten och solvarma frukter uppskurna i allehanda kreativa och roliga former. Och det finns minst lika många "inspirational quotes", alltså bilder med en text som förmedlar en livsstil präglat av ett resande, en äventyrslust och ett evigt utforskande. Explore. Travel. Go on adventures.

Ibland brukar jag stimulera mina estetiska sinnen med att se på vackra pastellfärgade eller exotiskt färgsprakande bilder. Det är vackert att se på livets goda. Men samtidigt blir jag med ens väldigt medveten om min egen tillvaro - som inte är tråkig - men inte alls fyllda med urgröpta ananaser (som för övrigt ger mig en förskräcklig halsbränna) eller hängmattor mellan kokospalmer så där dagligen. De här bilderna kan, i all sin skönhet, ibland få mig att känna att varje måltid borde vara en fotogenisk söndagsbrunch-deluxe.

Men i sanningens namn älskar jag min havregrynsgröt om morgnarna. Jag njuter av en enkel kaffekopp - och det behöver inte ens vara i snyggkoppen utan vilken udda fulkopp som helst duger. Jag behöver inte resa till andra sidan jordklotet i jakt på äventyr, för mig räcker det gott och väl med att packa en ryggsäck med termos och bulle och ta mig till havet som ligger inom några hundra meters avstånd från ytterdörren.

Det här betyder inte att jag inte längtar bort ibland och att jag inte vill ut och resa, för det vill jag verkligen. Men det betyder att jag vill kunna nöja mig med det lilla, det till synes anspråkslösa och inte alls exotiska. Mitt favoritord, som jag ofta använder här på bloggen är, det vardagsvackra. Det är inte kokosnötter och barfota fötter. Det är en kaffekopp i en vintrig solnedgång med smällkalla händer och gott sällskap. Det är nog för mig. 

Och det finns inget skamligt i det.