Fast jag inte känner dig

Det händer mig ibland att helt främmande människor har kommit fram till mig och börjat prata. Och det har inte varit på det sättet som man pratar med en främling på stan för att fråga var en butik ligger, och inte heller på det sättet som man pratar med någon, som är till för att betjäna (t.ex. försäljare, personal). Nej, på sistone har människor kommit fram och pratat med mig som om jag vore bekant. Och inte kanske endast det, utan som om vi är gamla, goda vänner.

Jag har varit frimodig nog att våga fråga de här, för mig främmande personerna, om vem de är. Och i de flesta fall har det visat sig att det är mina föräldrars vänner från ungdomen, bekanta från studietiden eller nuvarande facebookvänner. De har kanske sett mitt ansikte på någon bild som min mamma har delat på Facebook, eller kanske bara sett så mycket av min pappas drag i mig (?), att de bara har vetat att jag är deras dotter.

Jag beundrar de här människorna som kommer fram och pratar med mig. Och jag fascineras över att de tar det så givet att jag känner dem bara för att de känner mina föräldrar. Ja men det är ju min gamla, goda väns dotter - det är klart jag går fram och småpratar! Jag måste säga att jag tycker det här är jätteroligt. Jag tycker att det känns häftigt att jag ibland kan få vara en tidskapsel åt människor. Att någon som ser på mig kan minnas en svunnen tid från ungdomsåren, och känna en uppmaning att prata med mig. Kanske de ser så mycket av min mor i mig, och drabbas av akuta flashbacks från tonåren?

Nu vänder jag mig till er som har vuxna barn. Berätta gärna: är det så att ni känner en slags bekantskap med era barndoms- eller tonårsvänners barn? Och ni som känner mina föräldrar (men inte nödvändigtvis mig) kom gärna fram och prata, det är helkul!

För att du inte ska vara ensam

Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.

Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.

Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.

Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.

Varken för eller emot, mest tvärtom

Jag påbörjade ett inlägg som handlade om ett annat perspektiv på det blogginlägg som jag skrev för några dagar sedan, om det offentliga uttrycket av tacksamhet. Jag kanske publicerar det någon annan dag, men en helt annan insikt slog mig när jag höll på att skriva (det brukar ofta göra det). Tudelad tycks vara mitt normalläge. Egentligen vill jag inte använda ordet tudelad, för det klingar så negativt och väcker associationer som obeslutsamhet och att slänga kappan efter vinden. Det är inte heller en tudeladhet som kompromissar med mina värderingar eller är på bekostnad av vad jag tror på. Nej, det är inte en sådan tudeladhet jag känner igen mig i.

Min tudeladhet består i att jag har svårt att se på saker och ting som antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. Jag har svårt att ansluta mig till diskussioner där det inte finns rum för nyanser och skiftningar. Jag vill gärna se gråzonerna och undantagen som bekräftar regeln, medan alldeles för många vill se antingen nattsvart eller kritvitt. Den ökade polariseringen i samhället vittnar om det här, och det bekymrar mig djupt. 

Känner du igen dig i den här typen av tudeladhet? Vad har du för tankar och reflektioner om det? På vilket sätt tar det sig i uttryck i ditt liv?

Tudelad. I verkligheten inte med så här skarpa gränser.

Bra, är tillräckligt bra

En stor del av hösten, och under hela året 2018, har jag levt ett liv som närmast kan beskrivas med ett uttryck, som får mig att tänka på en riktigt värdelös lågbudgetfilm. Mitt liv under de senaste månaderna kan beskrivas som två jobb och en avhandling. Det här har i praktiken inneburit att jag ganska långt har haft ett minutschema, och inte alls mycket tid för övers för allehanda nöjen. Det här säger jag inte alls för att få duktighetspoäng, inte alls för att jag fiskar komplimanger. Men jag säger det här för att ge lite kontext till en tanke som den här intensiva tiden har gett mig.

Jag gillar att göra saker ordentligt. Jag känner mig aldrig så halvfärdig som människa, som när jag inte har förberett mig till punkt och pricka inför en lektion. Jag känner mig oansvarig om jag inte har läst artikeln ordentligt, samtidigt som jag fört grundliga anteckningar, slagit upp okända namn, teorier och begrepp och gått lös med highlightern. Jag gillar att göra saker ordentligt. Än en gång: inte heller det här säger jag för att få duktighetspoäng.

Två jobb och en avhandling har däremot forcerat mig till insikten om att det inte alltid går att göra allting ordentligt. Och med ordentligt menas i det här sammanhanget ett pedantiskt, snudd på tvångsmässigt, sätt För jag märker att jag inte hinner. Det är inte värt att jag kortar av nätterna i båda ändorna, att jag inte umgås med min man, att jag slutar motionera och livnär mig på koffein för att orka. Nope, dit går jag inte.

Hellre gör jag då saker så där... Bra. Tillräckligt. Nog.

Jag skrev ett inlägg tidigare i höstas om att göra saker lagom. Begreppet prestationsprinsessa (eller prestationsprins, för den delen) kanske är lite uttjatat vid det här laget, men det kan aldrig tjatas tillräckligt så länge det finns de där ute, som inte helt enkelt kan släppa saker och ting. Göra saker inom rimlighetens gräns. Vara mänskliga mot sig själva. För mig, och för så många andra där ute, är det alldeles förskräckligt att göra något lagom bra. Lagom finns inte. Men de senaste månaderna har jag tränat mycket på att göra saker lagom. Tillräckligt bra. Alldeles nog för att uppfylla kriterierna, och lite (men bara pyttelite!) mer där till.

Det samhällstempot och de krav som (vi upplever att) samhället ställer på oss idag, gör att vi inte räcker till. Jag tror inte vi ska det heller. Det är inte rimligt - eller mänskligt! - att räcka till utan att stryka på kuppen. Men jag tror att den största boven inte ändå är samhället. Jag tror att den största boven är vi själva. För det är vi som ställer kraven på oss själva, sist och slutligen.

Men jag har försökt humanisera mina krav. Och jag märker att det går att göra det. Och jag är absolut inte en sämre människa för att jag göra saker bra, men inte enastående. Och du, det är du också.

Utanför den trygga bubblan

Att växa upp i en småstadsmiljö har många stora fördelar. Och några nackdelar. Jag minns när  jag för första gången blev varse, riktigt på riktigt, att majoriteten av de människor jag möter faktiskt har en helt annan uppfattning om livet, och hur det bör levas, än vad jag har. Under en stor del av mitt liv har jag levt i en bekväm och förvisso skyddad bubbla, men samtidigt har jag levt med väldigt liten verklighetsförankring. Ja, jag minns när jag för första gången på allvar insåg att vi människor är så väldigt olika.

När jag började intressera mig för samhällslära i gymnasiet blev insikten ännu djupare. Jag minns att jag undrade hur det över huvud taget är möjligt för en hel stad, en helt stat och en hel värld att samsas och komma överens. Jag minns att jag tänkte att de flesta politiker i stort sett har samma mål (bland annat trygghet, välfärd och framgång) men deras uppfattning om hur målet ska nås är så olika. Finns det ens något rätt svar på hur välfärd nås och upprätthålls?

Under de här senaste veckorna har jag också funderat på samma problematik men på en mer jordnära nivå. Jag förundras över hur det är möjligt att upprätthålla relationer med andra människor, som på så många sätt kan vara så olika oss själva. Och i de här funderingarna (som jag nu inser att har pågått i närmare tio år) har jag mer och mer gått från att sky olikheter till att inse att olikheter inte är farligt. Ditt du är inte ett hot mot mig. 

 Jag tror helt uppriktigt att likriktning är mycket sämre än olikhet. Jag tror att likriktighet (är det ens ett ord?) för det första ger en mycket tråkigare och plattare syn på livet, och för det andra i praktiken är omöjligt. Vem säger förresten att vi borde tänka och tycka likadant? 

I mina egna relationer har jag märkt att jag kan hålla med om mycket av det som mina nära och kära säger och tycker. Men så finns det också mer fundamentala skillnader, skillnader som är så tätt förknippade med den egna identiteten, de egna värderingarna och till och med den egna livsåskådningen. När en olikhet mellan en två medmänniskor består av de här skillnaderna, som sträcker sig djupt djupt in till själen, kan det antingen kännas skrämmande och i praktiken skapa distans till din medmänniska. Eller så kan man lära sig att leva med det, och genom dialog och ömsesidig respekt skapa en fungerande relation trots de här grundläggande skillnaderna.

Jag väljer det senare.

Ändå så lika

Jag tycker det är spännande med syskon. Jag har själv fyra syskon, en storebror, en lillasyster och två småbröder. Så jag har en hel del erfarenhet av fenomenet. 

Det förundrar mig, att min relation till var och en av dem är så olika varandra. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att var och en av dem, trots vår gemensamma arvsmassa, har en helt unik uppsättning gener, förmågor, egenskaper, temperament, humor och så vidare, och så vidare. Vi är så lika i många avseenden. Jag är emellertid ändå mest fascinerad över hur sjuttons olika vi alla kan vara.

Av mina syskon skulle jag säga att jag har min systers miner, min storebrors intresse för musikaler (och På Spåret), min äldre lillebrors omtänksamhet och min yngsta lillebrors envishet. Och trots att jag har alla de här egenskaperna gemensamt med mina syskon är de alla, precis som jag, ändå så mycket annat, så mycket som jag inte är. Trots att vi är så lika i så många avseenden, och påminner om våra föräldrar på många sätt, så har vi också en drös egenskaper med okänt ursprung.

Idag fyller min yngsta lillebror Otto, eller Curro som jag kallar honom, tretton år. Jag minns att det var smällkallt den dagen han föddes. Så mycket mer minns jag inte. Bilder från när vi var och hälsa på till BB vittnar om att jag hade ett förskräckligt och nött permanentfågelbo till hår, och glasögon som passar på vilken nobelpristagare från tidigt 1800-tal som helst. Men det är inte så viktigt. 

För den dagen fick jag en till lillebror. En eldig, envis, tapper och listig Curro som på så många sätt kompletterar den familj som är min.

Mina syskon. Sommaren 2016. 

Ett ansikte från det förflutna

Minnet är så märkligt. Vissa saker minns jag med glasklar tydlighet, som exakt vilken glasspinne jag åt när jag satt i den petrolfärgade plastvagnen (som såg ut som en släpvagn) med min bror i Kanada. Jag minns att jag fascinerades över den där trafikljusglasse som jag åt för den var så häftig med de olika färgerna!

Andra gånger hör jag ett namn nämnas som jag inte har hört på länge - fem, tio, femton år, minst! Och jag är tvungen att göra en inre resa i min minneskammare innan jag får en föreställning om vilket ansikte det där namnet hör ihop med.

Det är en märklig upplevelser det där. Att minnas någon som man hade glömt bort. Jag minns till exempel en Heidi, en Mira, en till Heidi och en Emilia från en svunnen tid. Ibland stöter jag på dem, ibland kanske jag gör det utan att jag ens är medveten om det. 

Och jag kan inte låta bli att undra. Tänk om jag också är en sådan människa som ibland dyker upp i någon gammal klasskamrats tankar? Eller om någon vän från förut ser på bilder och råkar se en bild på mig. "Hej vem är det där?", "Ja men det var ju nån Mindy!". Hur häftigt vore inte det?

Under den här senaste veckan har jag haft två möten som med ens har svept med mig till en svunnen tid. På en bråkdel av en sekund, endast en blick på den andre och plötsligt var jag tonåring igen. Häftigt, lite skrämmande men fram för allt fascinerande.

Det fascinerar mig. Minnet.

Bilden ovan är ett minne som jag inte minns. Min bror och jag, påsken 1997 (kanske?). En shoutout till min storebror som i princip gillar vartenda blogginlägg jag skriver! 

Det som inte andra har

Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt jag har, allt jag är. Min man, mitt jobb, min hälsa, familj, vänner, hem och hus och så mycket mer. Den här tacksamheten är inte nödvändigtvis alltid den sorts genuina och djupa tacksamhet, den sortens tacksamhet som bottnar i en lång tid av avsaknad, och som bara den som verkligen har längtat eller verkligen har förlorat, kan känna. Men det är en tacksam grundhållning till mitt liv, en glädje över att jag i grund och botten har det bra. Så bra.

Emellertid har också jag upplevt saknad. Jag har sett på någon annan; på vad någon annan har eller är, och drabbats av den där akuta klumpen i bröstet av saknad, tomhet, bitterhet, längtan och avund. Idag händer det mer sällan än förut, men redan det att jag har upplevt en del av hur mörkt saknadens mörker är, och hur djupt det avgrundsdjupa hålet av avund är, gör att jag har en inte helt oproblematisk relation till tacksamhet idag. Och kanske det här är helt naturligt. För jag tror att den som har saknat kan känna igen saknaden i andra. Den som har sett på någon annans liv med saknad i blicken, kan också känna igen den här saknaden när andras blickar.

Sociala medier gör inte tillvaron lättare för den som saknar. Se min pojkvän, min bil, mina smycken, min kropp, mina barn, mitt hem, mitt bröllop, min resa, min, mitt och mina. Till och med den som inte går hand i hand med saknaden, kan vid åsynen av andras (till synes) flådiga liv känna en otillräcklighet över det egna livet. Men ännu värre då för den, som lever med kronisk saknad. Det är en sak när tacksamhet upplevs i det stilla sinnet, men en helt annan när det tutas ut i offentligheten.

Och vetskapen om hur outhärdlig den här bitande saknaden kan vara, gör mig kluven inför min egna tacksamhet, och framför allt mitt offentliga uttryck av tacksamhet. Å ena sidan är jag glad för allt jag har och är, och jag vill dela den här glädjen. Å andra sidan är mitt hjärta hos dem som inte har, som inte är. Det här dubbla perspektivet gör mig minst sagt tudelad. När jag öppet har visat och uttryckt min glädje och tacksamhet, har det aldrig varit utan att ägna en tanke åt den som inte kan dela de här känslorna med mig.

Det är ett ohållbart levnadssätt i längden; att jag skulle förminska och begränsa min egna tacksamhet för att andra kanske saknar det som jag har. I så fall skulle jag inte kunna krama min man, äta en enda måltid eller över huvud taget vakna upp en enda dag i detta land, utan dåligt samvete. Samtidigt vill jag inte göra ont värre för den som snart knäcks av det nattsvarta, avgrundsdjupa.

De här tankarna är ännu halvtänkta. Och de frågor som de här tankarna väcker i mig har jag inget svar på. Därför har jag nu en genuin undran, som jag önskar dela med dig kära läsare. Känner du igen dig i det här? Låter det alldeles orimligt? Vad har du för tankar om offentlig tacksamhet?

Förlängd familj

Här i Vasa har jag en enda blodsbandsrelation i och med att min bror bor här. I övrigt består mitt människonätverk här i Vasa av vänner. Under min vasatid har jag fått många nya bekantskaper, men i Vasa har jag många människor som jag har känt en stor del av mitt liv. Det är härligt att ha gemenskap, och jag har noterat att jag i många avseenden tänker på mina vasavänner (och andra vänner!) som min förlängda familj. 

Det finns få saker som är lika skönt som när några vasavänner skickar ett: "Hej vill ni komma på kaffe?" en söndagkväll, och du vet att de är minst lika trötta och "slaka" (ett fint dialektalt ord för en positiv typ av lathet, chillhet) som du själv.

Det finns få saker som är behagligare att umgås med människor som är anspråkslösa och har en låg tröskel till umgänge. Inget uppstädat, piffat och fixat. Adidasbyxor och ullsockor, snustorra pepparkakor (från vilken jul är de här?) och en liten kaffekopp är nog, alltid nog. Eller att alldeles spontant skicka ett "Kommer nån på en promenad!" då jag inte törs gå ut i mörkret själv.

Det finns få saker som är tryggare att veta, att någon alltid hjälper till om bilen har pajat, benet har brutits eller du behöver akut skjuts till tåget. Ett samtal är allt som behövs. I'll be there for you.

Det sägs att TV-serien Vänner (Friends, alltså) revolutionerade synen på familjen, när den kom på 90-talet. I så många avseenden kan jag hålla med om det. Utan att förminska familjens roll kan jag ändå konstatera att jag har en härlig, förlängd familj i mina vänner. Både nära, i Vasa, och fjärran, i Stockholm, Helsingfors, Karleby, Kalajoki etc. etc. Ni är bäst ❤

Det autentiska mötet

Jag hör det hända hela tiden; i intervjuer, i radion och överallt där mänsklig interaktion äger rum. Jag gör det själv ibland, och blir lika irriterad på mig själv varenda gång. Det jag talar om: att ställa en fråga till en annan person, bara för att själv få besvara den. Låt oss för enkelhetens skull kalla det här för själviska frågor.

Lärare gör det här väldigt ofta; tanken är väl att ett påstående får en mer pedagogisk natur om den klär sig i en frågedräkt. Och tanken är ju god och det är tanken som räknas och så vidare, och så vidare. Men hur ofta är inte hela grejen med lärarens fråga, att till syvende och sist få besvara den själv och på så sätt leverera det "rätta" svaret. Hur ofta lyssnar läraren in vad eleven faktiskt säger? Eller ännu hellre; tillåter det att skaka om ens egen uppfattning, om det vill sig.

Två av mina fina vänner på vandringsutflykt hösten 2017. 

Jag bekymrar mig för vad det här, att ställa själviska frågor, gör med det autentiska mötet. Om jag ställer en fråga av dig, bara för att jag själv vill besvara den - vad händer med det genuina åsiktsutbytet? 

Hur går det med mitt lyssnande, om jag bara väntar på att du ska vara färdig, så att jag ska få dra mitt eget resonemang? När får det uppriktiga intresset för vad du har att säga, rum och plats i min självupptagna tillvaro?

Min kloka far har lärt mig hur viktigt det är att ge den andre rum att prata. För att göra det här bör vi skapa en fysisk och mental miljö, som visar att det finns ett sådant rum just här, just nu. Ett sätt att göra det på är att ställa de där genuina frågorna av intresse. Hur har du det? Vad tycker du om det här? 

Inte för att vi ivrigt vill att den andre ska ställa samma fråga i gengäld, utan för att vi vill skapa kontakt och dela liv. Vi vill ge rum för det autentiska mötet.